Anahit Bayandour, Jerevan, Armenien har nyligen avlidit i en ålder av 70 år. Tillsammans med sin fredskamrat Arzu Abdullayeva, Baku, Azerbadzjan tilldelades hon Olof Palme priset 1992 för sina insatser för att skapa fred och slå vakt om mänskliga rättigheter i Nagorno-Karabach-konflikten.
Bayandour hade en kulturell bakgrund som dotter till en känd kvinnlig poet och fadern var redaktör för en konsttidskrift. Själv blev hon känd som översättare av armenisk litteratur till ryska som hon därigenom gjorde känd för en bredare ryskspråkig publik. Det överraskade hennes vänner att hon en tid gick in i politiken. Hon var ledamot från 1989 i det sista armeniska parlamentet före Sovjetunionens upplösning, och fortsatte som ledamot i det självständiga Armeniens parlament från 1991. Därefter lämnade hon politiken på grund av sin kritik av de armeniska makthavarna.Under kriget i Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan – som kallats det första postsovjetiska kriget men som började redan före upplösningen av sovjetstaten – fick Anahit Bayandour och Arzu Abdullayeva kontakt och besökte varandra under fara för den egna säkerheten och utvecklade tillsammans sin fredsmission. De besökte fångläger och andra ställen tillsammans och lyckades få flera tusentals krigsfångar utväxlade.Olof Palmepriset 1992 var det första internationella priset som de fick, men det följdes av flera andra utmärkelser.Bayandour och Abdullayeva gick i spetsen för arbetet för fred och mänskliga rättigheter i Transkaukasien. De samlade många freds- och MR-aktivister runt om sig i sitt målmedvetna arbete för att skapa fred och demokrati i sin region.De inbjöds till många länder för att på seminarier och möten diskutera hur Nagorno-Karabach-konflikten skulle kunna lösas. I Norden deltog de upprepade gånger på möten som ordnades av Ålands fredsinstitut samt Palmefonden och Palmecentret. De kände en särskild kärlek till Sverige och Stockholm, där de först uppmärksammats för sina insatser, och återkom mycket gärna hit tillsammans. Lisbet Palme, Jan Eliasson, Pierre Schori, Peter Wallensteen och Tone Tingsgård tillhör raden av många nära personliga vänner som de fick här under åren. Anahit Bayandour vinnlade sig också alltid om att träffa armenier i Sverige under sina besök.
Bayandour och Abdullaeva besökte tillsammans Stockholm sista gången i juni ifjol. Ett seminarium ordnades då med dem i ABF-huset. De uttryckte sig kritiskt om situationen vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter i Transkaukasien och ansåg att OSSEs s k Minskgrupp som arbetat med Nagorno-Karabach-konflikten i ett 20 tal år inte redovisat några framsteg. Men de var obrutet engagerade att fortsätta det fredsarbete som kommit att bli deras livsuppgift.
//Gunnar Lassinantti
