Reflection for Action? A Study of Popular Education Schemes and Indigenous Women's Organization in Ecuador

Stipendiat
Anna Hedin

Stipendiebelopp
10000 kr

Sammanfattning
Syftet med projektet är att genom fältstudier i Ecuador bidra till det internationella arbetet med att främja marginaliserade gruppers organisering och demokratiska deltagande. Projektet skulle innebära genomförandet av en fallstudie för att förstå vilka svårigheter som kvinnor inom bananindustrin möter i organiseringen för fackliga och mänskliga rättigheter, hur dessa hinder kan bemötas, samt vilken roll som utomstående stödorganisationer kan spela.

Uppdatering
Hur kan vi bredda det demokratiska deltagandet genom att stötta och främja historiskt marginaliserade gruppers organisering? I Ecuador har kvinnor från ursprungsbefolkningen länge varit en del av kampen för social, politisk, ekonomisk och klimaträttvisa, men trots det stöter de fortfarande på hinder för sitt politiska deltagande, ibland inom familjen och sina lokalsamhällen, men också inom Ecuadors urfolksrörelse i stort och på statlig institutionell nivå. Urfolkskvinnors mänskliga rättigheter är särskilt utsatta för kränkningar eftersom ojämställdhet på lokal nivå ofta sammanflätas med diskriminering baserat på etnicitet på nationell nivå, i synnerhet inom det offentliga styrningssystemet. På så sätt utgör dom en “dubbel barometer” för demokratisering.

Utöver diskrimineringen som sker i samband med politiskt deltagande, så finns andra problem som på grund av könsroller främst drabbar urfolkskvinnor, såsom bristen på rätten till rent vatten och könsbaserat våld. På grund av dessa orsaker så finns det anledning för att stötta urfolkskvinnors organisering. En aktör som sysslar med just detta är organisationen GAMMA (Grupo de apoyo al movimiento de mujeres del Azuay) i södra Ecuador, som sedan 2010 har drivit ett folkbildande projekt riktat mot kvinnor i ursprungsbefolkningen. Målet har varit att stärka, berika och bredda kvinnors deltagande och organisering i södra Ecuador genom folkbildningsinsatser och genom att skapa möten och utrymmen för reflektion kring kollektiva rättigheter, kvinnors rättigheter och naturens rättigheter. Min tes är att denna typ av kollektivt vuxenlärande kan vara ett sätt att bemöta mindre utbildade och historiskt diskriminerade gruppers exkludering från rätten till inflytande och självbestämmande. Projektet som jag ska genomdriva är en fallstudie av GAMMAs projekt för att skapa kunskap kring hur kollektiv handling och organisering hos urfolkskvinnor i Saraguro i södra Ecuador kan uppstå som följd av folkbildningsprocesser, och vad detta har för potential att skapa större social, politisk och klimaträttvisa. Studien syftar vidare till att förstå vilka svårigheter som dessa kvinnor möter i organiseringen för mänskliga rättigheter, i synnerhet i förhållande till kvinnors rättigheter och klimatförändringarna, samt hur dessa hinder kan bemötas.

Målet är att studien ska bidra till det internationella arbetet med att främja marginaliserade gruppers organisering och demokratiska deltagande. Att undersöka denna sorts kapacitetsuppbyggande processer är en avgörande fråga inte bara för mänskliga rättigheter och utvecklingsarbete, utan också för att kunna blåsa nytt liv i civilsamhällets demokratiska handlingsutrymme, som både i Ecuador och på global nivå har krympt och ifrågasatts de två senaste årtiondena.

Jag har etablerat kontakt med GAMMA och ska börja genomföra intervjuer och fokusgruppdiskussioner i mitten av januari med kvinnor som deltagit i deras program.

Slutrapport
Beskrivning av projektets genomförande
I slutet av december 2019 fick jag möjligheten att resa till Ecuador för att göra en fältstudie till min masteruppsats. Planen var att genomföra en fallstudie kring ett folkbildningsprojekt som genomförts med kvinnor från urfolksgruppen Saraguro i södra Ecuador sedan 2010. Syftet var att att skapa kunskap kring hur kvinnors rättigheter och politiska och sociala aktörskap kan främjas av folkbildningsprocesser och kritisk pedagogik. Studien syftade också till att förstå vilka begränsningar som finns i relation till folkbildning som en metod för att främja kvinnors politiska och sociala deltagande, samt hur dessa hinder kan bemötas.

Mitt första stopp under fältresan var Quito, Rosa Luxemburg stiftelsens kontor, som är den tyska utvecklingsorganisation som varit finansiär till projektet sedan det startade. Där kunde jag läsa in mig på projektet genom att ta del av projektrapporter och annat relevant material från de nio åren som projektet har pågått. Här fick jag också hjälp att ta kontakt med deras lokala partnerorganisation, Grupo de apoyo al movimiento de mujeres del Azuay (GAMMA - intresseorganisation för kvinnorörelsen i Azuay-provinsen), som varit dem som implementerat det folkbildande projektet med kvinnorna från urfolksgruppen Saraguro.

I mitten av januari bar det av till södra Ecuador, till staden Cuenca, där GAMMA är baserad. I Cuenca befann jag mig i omkring två veckor och genomförde intervjuer med anställda på GAMMA som varit dem som koordinerat och genomfört projektet. Det var också genom dessa personer som jag fick kontaktuppgifter till de kvinnor som deltagit i folkbildningsprocessen, vilket möjliggjorde att jag kunde börja koordinera och planera intervjuer. De flesta gick att få tag på via WhatsApp, medan ett fåtal inte var kontaktbara via telefon. Där skulle jag istället få organisera mig på plats i Saraguro.

Efter två veckor i Cuenca for jag till byn Saraguro i Loja-provinsen, ungefär två timmar utanför Cuenca. I de kringliggande samhällen bodde de flesta av kvinnorna som jag skulle intervjua så för att lätt kunna ta mig runt baserade jag mig i centrum på ett litet hostel. Därefter började den tveklöst mest intressanta delen av resan, präglade av fascinerande livshistorier om utsatthet och motstånd, och många intressanta diskussioner om värdet av utbildning i vuxen ålder och utanför det formella skolsystemet, särskilt för kvinnor. Kvinnorna som varit med i projektet har bildat en grupp, las Chaski Warmikuna (de kvinnliga budbärarna på kichwa), vars syfte är att planera deras egen bildningsprocess med GAMMA, men också att sprida vidare denna kunskap till kvinnor i deras lokalsamhällen eller nätverk. Jag deltog också på en av gruppens planeringsmöten för det kommande året, i samband med vilken jag hade förberett en kreativ och deltagande aktionsforskningsövning för att kartlägga positiva resultat av den formativa processen så här långt, men också för att se var de största utmaningarna ligger. Under följande veckor åkte jag också till staden Zamora, som ligger i Amazonas, och Loja, som är huvudstaden i provinsen med samma namn, för att genomföra intervjuer med kvinnor som bodde där.

De sista veckorna befann jag mig i Cuenca och i Quito för att i lugn och ro kunna transkribera intervjuerna och börja analysera materialet och ge tillfälle till eventuell återkoppling till intervjudeltagarna om frågetecken dök upp. Det blev aldrig nödvändigt, men om det skulle bli det i framtiden samlade jag in kontaktuppgifter till de flesta av dem, och de var alla öppna för att jag kunde kontakta dem igen. Det här kommer också att möjliggöra för mig att i linje med feministisk forksningsetik kunna dela med mig av resultaten av studien till deltagarna genom att skriva en sammanfattning på spanska.

Resultat
Först och främst så finns det mycket som jag har lärt mig genom projektet som är relevant i relation till mitt framtida yrkesliv inom den internationella utvecklingssektorn. Det har varit otroligt givande att få möjligheten att arbeta med en lokal kvinnorättsorganisation och vara i nära kontakt med människorna som deltar i deras projekt. I samband med detta har jag kunnat skapa mig en bred och djup kunskap om en ny kontext, och utveckla en kompetens att genomföra semi-strukturerade intervjuer och fokusgrupper på spanska och i en interkulturell omgivning. Jag har lärt mig att vara flexibel, men också tydlig och organiserad i genomförandet av intervjuer. Det har också varit av stort värde att få prova att praktisera det som är forskningsetik, speciellt med utsatta grupper med en annan kulturell bakgrund.

I relation till min forskning och masteruppsats så finns det andra intressanta resultat. Till att börja med har fältstudien med kvinnorna styrkt min tes om att folkbildning, eller vad som också kallas kritisk pedagogik, kan vara en viktig metod för att initiera radikala förändringsprocesser präglade av deltagande, förutsatt att de utgörs av en inkluderande, gemensam och kulturellt sensibel kunskapsskapande process. Processens aktiviteter har utgjorts av möten mellan Saraguro-kvinnor, där de stöttat varandra och utbytt erfarenheter, men också studiegrupper kring ämnen som valts av kvinnorna, såsom traditionell teknologi och frön, och workshops kring exempelvis könsbaserat våld. Kvinnorna gav uttryck för hur dessa aktiviteter hade bidragit till ett sorts uppvaknande, en kritiskt syn på de sociala strukturer (såsom patriarkatet och konsumtionssamhället) som förtrycker vissa grupper (såsom kvinnor från ursprungsbefolkningen i Ecuador). Samtidigt har det bidragit till att skapa gemensamma verktyg för att agera på dom situationerna. För att kunna göra det har den teoretiska kunskapsprocessen varit kopplad till praktisk, politisk aktivitet, där kvinnorna med sin kunskap har hållit i egna workshops krings könsbaserat våld med kvinnor från andra byar, deltagit i stora manifestationer och publicerat böcker på de ämnen som studerats. En slutsats är därför att denna typ av politisk utbildning kan medvetandegöra och skapa kunskap, förståelse och förmågor till att kunna möta orättvisor i samhället, politiken, vardagen och i relation till klimatet. Det är ett sätt att skapa förståelse och politisk handlingskraft på både individuell och kollektiv nivå.

En annan viktig insikt har varit den om regelbundenhet, långsiktighet och deltagande metoder inom fortbildande utvecklingsprojekt. Utan dessa komponenter skulle det vara omöjligt att åstadkomma den personliga och politiska förändring som ägt rum inom och runtomkring kvinnorna som deltagit. På så sätt särskiljer sig projektets tillvägagångssätt från mainstream. Inom internationella utvecklingsprojekt är utbildande insatser vanligt, men ofta är de punktinsatser, eller inbjuder inte till deltagande utan är en form av kunskap som förs över “uppifrån-och-ned”. I motsats till detta har det undersökta projektet fått pågå sedan 2010, och har sedan dess alltid varit baserat i kvinnornas verklighet, deras behov och kulturella, sociala och politiska kontext. I vissa aspekter har det handlat om att skapa ny kunskap, som i relation till deras roll som kvinnor i ett system som våldsamt förtrycker dem, men i andra aspekter har det handlat om att omvärdera kunskap som kvinnorna själva besitter, exempelvis genom studiegrupper kring traditionella frön, recept och teknologi. På så sätt har värdet av att använda en interkulturell approach och värdesätta de praktiker och den kunskap som finns inom de grupper som du arbetar med blivit tydlig. Det kan ge människor självförtroende och en tro på att de har en transformativ kapacitet. Detta skapar i sin tur möjligheten för dem själva att bedriva förändringsarbete baserade i deras verklighet, och skapar förutsättningarna för att börja tänka om och tänka nytt kring hur vi organiserar samhället.

En annan aspekt som ofta glöms bort inom kapacitetsbyggande utvecklingsprojekt med utsatta grupper är behovet av att inkludera psykologiska och emotionella aspekter i fortbildning. För kvinnorna hade projektet inte bara varit en lärandeprocess, utan också en helande process, där utbytet kvinnorna emellan, och de särskilda utrymmen som skapades för detta ändamål, präglade av respekt, kärlek, förståelse och god mat, hade spelat en nyckelroll. På så sätt, för främja socialt och politiskt aktörskap hos förtryckta grupper, så är en personlig läkandeprocess minst lika viktigt som den kollektiva lärandeprocessen.

Även om det folkbildande projektet hade bidragit både till personliga och kollektiva förändringsprocesser, så kvarstår fortfarande en del begränsningar med ett kritiskt och folkbildande tillvägagångssätt. Många kvinnor uttryckte frustration över att inte ha kunnat påverka djupt rotade patriarkala attityder och beteenden kring kvinnors roll och rättigheter. Det var till exempel svårt att inkludera fler kvinnor från deras byar i den folkbildande processen eftersom många kvinnor inte vågade trotsa deras män som inte tillät dem att delta på mötena. Den problematiken är en sorts moment 22, eftersom den kollektiva lärandeprocessen kan hjälpa kvinnor att se förtrycket som de lever i, men om samma förtryck inte tillåter dem att delta, hur ska då förändringen ske? Att lyckas nå ut bredare är därför en av de stora utmaningarna för ett kritiskt, folkbildande tillvägagångssätt.

Många av mina lärdomar från projektet kommer jag att ta med mig in i mitt framtid yrkesliv inom organisationer som arbetar med internationella rättvisefrågor. Det handlar framförallt om vikten och kraften som finns i skapandet av regelbundna möten mellan människor som har liknande erfarenheter. Vikten av att använda en interkulturell approach och värdesätta de praktiker och den kunskap som finns inom de grupper som du arbetar med. Vikten av att se bortom instrumentell kunskap i pedagogiska processer (kunskap som ska leda till någonting praktiskt), och inkludera psykologiska och emotionella aspekter i fortbildning.


Sammanfattningsvis, det som har gjort störst intryck på mig under fältstudien har för det första varit klokheten hos många av de kvinnor från ursprungsbefolkningen Saraguro som jag träffat. En klokhet som kom fram i diskussioner kring könsbaserat våld, förtryckande könsroller och en klimatförödande konsumtionskultur, och vikten av att samlas i grupp för att diskutera och dela med sig kring den typen av erfarenheter. För det andra har jag fått ta del fantastiska livshistorier. Om att vara en ensamstående mamma med 8 barn, och fortfarande hitta energin till att bidra till det gemensamma. Om att ha vågat lämna din man som misshandlat dig och vilja hjälpa andra kvinnor. Om att ha deltagit i protester utan att ha varit rädd för militären. Generellt kan sägas att fältarbetet präglades av tankeväckande, intressanta, känslomässiga och stundtals också roliga diskussioner. Jag lämnade Ecuador mycket rikare, med ny energi, nya erfarenheter och nya idéer, full av lite mer kärlek och hopp, och med ett löfte till mig själv att också vara en chaski - en kvinnlig budbärare - med kunskap om hur vi kan åstadkomma kvinnors, och andra förtryckta gruppers frigörelse.

Bidrag till den internationella förståelsen och freden
Jag tror min studie, som skapar mer kunskap kring hur utvecklingsorganisationer och andra aktörer bättre kan stötta olika gruppers egenorganisering och deltagande i sociala och politiska processer, kan bidra till att öka den gemensamma säkerheten och freden eftersom det skapar förutsättningarna för människor att bedriva förändringsarbete baserade i deras verklighet.

Om människor som vanligtvis inte har en röst, i synnerhet grupper från minoritetsbefolkningar, får verktygen till att skapa sig ett socialt och politiskt aktörskap så kan vi också arbeta vidare med den internationella förståelsen. Att människor har en röst är helt enkelt en förutsättning för att en internationell dialog och förståelse ska kunna skapas. Dessutom, på ett personligt plan, så har projektet inneburit ett direkt kulturellt utbyte och ökad förståelse mellan mig, det svenska samhälle som jag representerar, och lokala människorättsorganisationer och Saraguro-kvinnor i Ecuador.

Sist men inte minst, att lära sig mer om en kritisk, interkulturell folkbildande metod, har gett mig nya verktyg för att genom eget engagemang i civilsamhället och forskning kunna främja det lokala och globala arbetet för social rättvisa med ett interkulturellt perspektiv.

Tillbaka