Stipendiat
Rebecka Snefuglli Sondell
Stipendiebelopp
10000 kr
Sammanfattning
Syftet med projektet är att utveckla förståelsen mellan olika kulturer och levnadssätt genom att spendera 5 veckor på Kitaa Hope Home Orphanage i Moshi, Tanzania. Målet är att vi, jag och min kompis Anna som utför projektet, efter resan skall sprida våra erfarenheter genom att hålla föreläsningar om vår resa på skolor i Sundsvall, vilket i sin tur kommer att leda till väckt intresse och förståelse för den internationella världen hos fler ungdomar.
Projektbeskrivning
Jag och Anna Hessel Hassel skall åka till Moshi i Tanzania för att jobba som volontärer på barnhemmet Kitaa Hope Home. Vi kommer att spendera fem veckor där och under den tiden vill vi lära oss så mycket som möjligt om kulturen och levnadssättet samt hur detta påverkar människorna som bor där. På barnhemmet kommer vi först och främst hjälpa barnen med läxor och delta i alla dagliga aktiviteter och vi kan förhoppningsvis även följa med till skolan för att få en inblick även i detta. När vi återvänder hem till Sverige är skall vi föreläsa om vår resa på högstadie- och gymnasieskolor runtom i Sundsvall. Syftet med detta är att sprida de kunskaper och erfarenheter vi fått med oss och därmed stärka förståelsen för den östafrikanska kulturen, vilket i sin tur leder till minskad risk för konflikter och fördomar. Vi hoppas också på att det ska öka intresset för liknande resor och kulturutbyten i framtiden.
Rebecka Snefuglli Sondell
Slutrapport
Projektet, som jag genomförde tillsammans med Anna Hessel Hassel, var ett volontärarbetes projekt. Jag och Anna åkte tillsammans till Tanzania under juli och augusti sommaren 2009 för att jobba som volontärer på barnhemmet Kitaa Hope Home i staden Moshi. Vårt arbete där pågick under fem veckor och under den tiden gjorde vi också vårt bästa för att få så mycket kunskap om den lokala kulturen som möjligt. Vi fick bland annat följa med en av personalen på barnhemmet till en Masaai by utom turistattraktionerna. Genom arbetet på barnhemmet fick vi mycket inblick i de konsekvenser HIV/AIDS har på samhället men också om livet generellt i Tanzania. Vi bodde hos familjen som ägde barnhemmet och vi deltog i det vardagliga livet där.
Tillbaka från resan valde vi att presentera resultatet genom att hålla föreläsningar för gymnasieklasser på Sundsvalls Gymnasium. Vi hade som mål med resan att öka både vår egen förståelse för kulturen och livet i Tanzania samt att försöka sprida det vidare till andra. Ett annat mål var att öka intresset för volontärarbete, utbyten eller liknande hos ungdomar i vår omgivning.
Vår föreläsning var uppdelad i två delar; den första där vi fokuserade på Tanzania som land, dess kultur, likheter och skillnader som vi upplevde, samt vårt volontärarbete i Moshi. I den andra delen pratade vi om hur vi gjort för att planera och genomföra vår resa. Där tog vi också upp möjliga stipendier man kan söka för finansiell hjälp, som till exempel Palmestipendiet. Vi presenterade vårt projekt för gymnasieklasser på samhällsprogrammet med internationell inriktning, då de har en internationell prägling och många av eleverna väljer att göra projektarbeten utomlands, så vår information skulle i största grad vara relevant för dem.
Jag tycker att resultatet blev riktigt bra och många av eleverna visade stort intresse för liknande projekt. Förhoppningsvis har det inspirerat flera av dessa elever till att åka på liknande projektresor, vilket skulle leda till att den internationella och kulturella förståelsen ökar och att möjligheterna till framtida samarbete förbättras.
För min egen del så har det här projektet betytt otroligt mycket för mig och det har verkligen stärkt mina band till det geografiska området liksom människorna jag lärt känna. Det har bidragit till att min syn både på Tanzania, men kanske också andra u-länder, har förändrats helt då jag har fått uppleva det på en mycket mer flerdimentionell nivå. Många av de tidigare stereotypiska idéerna om u-länder har ersatts. Vi planerar redan att åka tillbaka inom ett och ett halvt år för att se hur arbetet fortgår på barnhemmet.
Vi hade inga andra bidragsgivare utöver stipendiet från Palmefonden.
Rebecka Snefuglli Sondell
Uppdatering
Vi ar nu i Moshi, Tanzania och snart har halva tiden av våran vistelse gått. Vi bor hos familjen Kadeghe I stadsdelen Soweto som ligger ca 25 min med dalladalla (de lokala minibussarna) från centrum.
Standarden i helhet är mycket bättre än vad vi hade förväntat oss; husen är stora, rinnande vatten i kran och relativt stora materiella tillgångar. Vi har vant oss vid de iskalla duscharna och våra ständigt lortiga fötter från de dammiga vägarna.
På barnhemmet, som ligger på andra sidan gatan, bor det tolv barn i åldrarna fyra till tolv. Våra dagar börjar med att vi efter frukosten går ner till barnen och leker samt hjälper dem med påkladnad av skoluniformerna innan vi går med de yngsta barnen till skolan.
Promenaden till skolan tar ca en halvtimme, vilket ofta involverar en lång paus på jordnötsfältet. Efteråt äter vi lunch vilket varierar mellan ris och bönor, ugali (majsgröt) och goda grytor.
Runt ett kommer de äldre barnen hem och vi anordnar olika aktiviteter för att stimulera deras engelska inlärning. Detta pågår fram till middagstid. På kvällarna har barnen bibelstudier hemma hos familjen. Vi har lagt märke till att religionen har en viktig del i deras liv vilket påverkar deras vardag på flera olika nivåer.
De största skillnaderna vi har lagt märke till hitills, när vi jämför Tanzanias kultur med våran egen, är att varken tid eller stress existerar. Att barnen kommer för sent till skolan spelar inte någon större roll och dalladallan (som inte har något tidsschema) backar gärna flera kvarter för att hämta en extra person även om turen då tar 15 min längre.
Något av det första vi förvånades över var att barnen är så självständiga. Till exempel, 4-åriga Nancy borstar håret på sina jämnåriga syskon, de tar alltid undan efter sig och byter kläder pa de yngsta när de har kissat på sig. De delar också med sig av alla sina saker, tuggummin bryts i många bitar för att alla ska få smaka. Detta är något vi inte tror skulle hända i Sverige.
Hälsningar Anna och Rebecka