rasism i ett vårdperspektiv

Stipendiat
Liljaskolans omvårdnadsprogram anna granqvist

Stipendiebelopp
25000 kr

Sammanfattning

2009 attackerades flyktingfamiljer i sina hem i Vännäs. Detta ledde till en krisstämning i samhället så att en mobilisering mot rasism uppstod.
Syftet är att få internationell förståelse och att öka kunskap om rasism för att motarbeta rasistiska strömningar.
Mål: Att deltagarna i projektet utvecklar ett etiskt och empatiskt förhållningssätt och kan motverka de rasistiska tendenserna som finns i närmiljön och i deras framtida yrke inom vården.

Projektbeskrivning

Mot bakgrund av att Vännäs varit i centrum för rasistiska upplopp känns det glädjande att elever vid Liljaskolans omvårdnadsprogram nu får möjlighet att öka sin internationella förståelse och fördjupa sin kunskap om rasismens olika uttryck genom en studiresa till Krakow och Auschwitz. Vi tror att projektet kan stärka elevernas empatiska förmåga, möjliggöra etiska diskussioner och att de får ett internationellt perspektiv på vård och omsorg. Att nyfikenhet på andra kulturer väcks liksom förståelse för människor erfarenheter och berättelser. Vår förhoppning är att eleverna genom projektet kan bidra till att motverka rasistiska strömningar inom skolan men också inom sitt framtida yrke i vården.

Uppdatering

Auschwitz
De närmaste dagarna innan vi skulle ta flyget till Polen satt jag i flera timmar och läste om Auschwitz, jag kollade på bilder, jag såg filmer och dokumentärer. Jag ville veta allt när jag kom dit för att förbereda mig innan jag skulle sätta mina fötter där. Det var jobbigt att läsa och se hur det var. Jag blev äcklad av hur brutal en människa kan vara och skämdes över mänskligheten.
Jag visste antalet människor som blivit offer och dött där, och jag visste en del av vad de fått vara med om. Men antalet människor var bara en siffra. Jag såg inte människorna bakom siffrorna. Liven bakom. Kvinnor, män, barn, äldre.
I början när vi gick omkring på Auschwitz så var det intressant och jag var fascinerad, fortfarande äcklad men det var så intressant. Guiden tog oss in i ett rum där vi fick se en hög med skor. Det var då det landade. Då såg jag människan bakom siffran. Jag såg livet bakom siffran, glädjen, sorgen, vännerna, familjen och deras liv.
Det var hemskt, det var så jobbigt. Jag blev totalt kluven och visste inte vad jag skulle göra. Jag ville hjälpa, sörja, trösta och fly på samma gång. Det som hände där är historia men det finns de som fortfarande bär omkring på såren, ärren av det som hände där. Det som hände där är historia, något som alla borde ta tid till att se och uppleva. De som blev offer under nazismen har visat med sina egna liv hur brutalt och hemsk mänskligheten kan vara. Hur omänsklig en människa kan vara. De som blev offer där är en varning och en läxa. Det där ska aldrig ske igen, inte ens den minsta motsvarighet ska ske igen.
Jag har jättesvårt för att skriva för upplevelsen satte sig så djupt. Jag vet knappt vart jag ska börja berätta eller hur jag ens ska kunna berätta. Alla känslor jag kände där är svåra att sätta ord på och ännu svårare att formulera. Det är så svårt att få grepp och helt oförklarligt. Tårarna är svåra att hålla tillbaka medan jag skriver.

Innan resan hade jag läst om Birkenau och sett lite av det på film, jag visste att det var ett jätte stort område. Men när jag kom dit.. Helt ofattbart stort. Fångarna bodde i baracker och guiden berättade att det var något mellan 80-90 britsar i varje barack. De hade försökt få in 1000 personer i barackerna men det hade insett att det inte fungerade i längden, varför? Träplankorna höll inte för tyngden av alla människor. Det skulle inte vara ekonomiskt. Den mänskliga värdigheten var så ofattbart obetydlig att till och med en träplanka hade en större värdighet.
Vi gick efter avlastningsbryggan där mer än 1 miljon offer hade ställt sina fötter. Där till och med barn har gått sina första promenader och inte ens fått börja uppleva livet som det egentligen är, en resa, ett äventyr. Det var på avlastningsbryggan jag började känna skam och skuld. Jag kände skam för att jag tyckt det var intressant. Jag började känna skam för att jag ens levde.
På avlastningsbryggan såg man hur organiserat allt var. Birkenau började som arbetsläger men utvecklades till avrättningsläger. SS satt och planerade hur dom på ett bättre sätt kunde plåga och avrätta fångar.
För mig är det helt hopplöst att ens få grepp om hur det kändes att vara där. Det går inte att få grepp om vad jag tyckte. Även där så var orden svåra att få fram. Allt annat som är så viktigt i min vardag var plötsligt inte så viktigt längre. När jag gick där så släppte jag alla mina små problem. Det var en bubbla.
Man gick in en bubbla där allt annat var så totalt oviktigt och allt glömdes bort. Resan till Auschwitz och Birkenau var en livsresa för mig. Den har förändrat mig och mitt liv. Att skriva det här är så svårt, det går inte att få grepp om. Allt som hände där är helt ofattbart.
Auschwitz var ofattbart.
Text Sanna Sundqvist Ström