Stipendiat
Miranda Elisabeth Krusmynta Ocklind
Stipendiebelopp
10000 kr
Sammanfattning
Syftet är möta människor i och utanför sjukhusmiljö, och utbyta kunskap och erfarenheter mellan Norden och Zambia. Detta ska ge en större internationell förståelse för olika synsätt på hälsa, sjukdom och död samt utveckling av nya arbetsmetoder.
Målet med resan är att interagera med lokalbefolkningen, undervisa dem om hur vi jobbar i Norden och ta med erfarenheter och kunskap för undervisa om detta på hemmaplan.
Projektbeskrivning
Mitt namn är Miranda och jag är en 24-årig kvinna från Göteborg som flyttade till Köpenhamn för att följa mitt livsmål, att bli läkare. Jag närmar mig nu slutet på mitt studie och har via studentorganisationen PIT (Praktikant i Troperne), på Köpenhamns Universitet, fått möjligheten att volontärarbeta på The Salvation Army’s Hospital i Chikankata, Zambia. Sjukhuset har cirka 200 sängplatser och tar emot patienter från hela regionen. Mina uppgifter på sjukhuset kommer att vara att hjälpa läkarna och sjuksköterskorna med de dagliga uppgifterna. Den 11 januari 2013 går avresan mot Zambia och starten på ett 4 månader långt uppehåll.
Målet med vistelsen är att få ett profesionellt såväl som ett socialt utbyte mellan Skandinavien och Zambia. Till sjukhuset medtages 10 kg utrustning som har donerats av Bispebjerg Hospital och Rigshospitalet i Köpenhamn.
Jag hoppas och tror att mötet med Zambias kultur, befolkning, sjukhussystem och värderingar kommer att göra mig flera erfarenheter rikare och därmed i framtiden ännu bättre läkare, inte bara kunskapsmässigt men även på grund av en större förståelse för medmänniskor med en annan nationalitet, etnicitet eller bakgrund.
Vid intresse av projektet, kontakta mig via mail: miranda.ocklind@me.com
Miranda E. K. Ocklind
Köpenhamn, Danmark.
Slutrapport
Projektet har nu kommit till sitt slut. Mitt syfte och mål var att möta människor i och utanför sjukhusmiljö, och utbyta kunskap och erfarenheter mellan Norden och Zambia. Detta för att ge en större internationell förståelse för olika synsätt på hälsa, sjukdom och död. Vilket jag anser att jag i högsta grad har kommit en bra bit på vägen med. Att skapa en internationell förståelse är inte ett arbete som någonsin slutar, utan det är något vi måste jobba på kontinuerligt på alla plan, hela tiden. Och jag vill fortsatt vara en av dem som jobbar vidare på detta.
Resan och praktiken varade i fyra månader och sedan hemkomst har jag fortsatt att sprida kunskap och erfarenheter via föreläsningar för andra studerande. Jag har även utökat projektet genom att läsa en kurs i ”International Health” efter hemkomst. Under kursen har jag mött likasinnade från olika länder och yrkesgrupper, och vi har delat erfarenheter, inspirerat varandra och knutit nya kontakter i samband med denna.
Projektet har varit otroligt givande för mig både professionellt som personligt och jag har utvecklats på så många plan. Jag har mött en ny kontinent, ett nytt land och nya vänner. Jag har lärt en ny kultur att känna och nya sätt att kommunicera på när språket inte räcker till.
Jag hoppas att jag som i en liten del av den stora community som jobbar för hälsa och rätt till vård i utvecklingsländer har kunnat bidraga med att öka den internationella förståelse som krävs för att detta arbete ska kunna fortsätta på bästa möjliga vis. Projektet slutar här, men jag fortsätter att arbeta med samma mål.
Sjukhusutrustningen som donerades av Rigshospitalet i Köpenhamn kom till god användning, och har faktiskt kunnat rädda liv. Tack Rigshospitalet.
Dessutom vill jag såklart tacka Olof Palmes Minnesfond som har gjort projektet möjligt.
Med Vänliga Hälsningar
Miranda E. K. Ocklind
Köpenhamn, Danmark
Uppdatering
Rapport 2 – Uppdatering.
Halva tiden av min tid på sjukhuset i Chikankata, Zambia har nu gått. Det har såklart varit en stor omställning att komma hit, både när det gäller vardagen och arbetet på sjukhuset. Det finns både likheter och skillnader mellan här och hemma, men det är bara spännande och lärorikt för både mig och alla dem jag möter.
Det har varit en extra hård period för sjukhuset de senaste veckorna, som dessutom bara har en enda läkare anställd, då de starka regnen har slagit ut elektriciteten under längre perioder. Sjukhuset har en dieseldriven generator, men dieseln är dyr och ska fraktas långt vilket har gjort att även generatorn har varit ur bruk. Regnen har också förstört byns vattenreningssystem vilket har resulterat i att vattnet som kommer ur kranen är mörkbrunt. Det enda tillgängliga vattnet kommer därmed från brunnarna i området och personalen på sjukhuset måste gå och hämta stora dunkar med vatten flera gånger dagligen. Därtill har livsviktig medicin inte kunnat beställas då sjukhuset väntar på en större donation, som verkar vara försenad. Häromdagen gick dessutom rötgenapparaten sönder och den kommer först att kunna lagas om cirka en månad. Så vi jobbar minst sagt under hårda omständigheter och ständiga utmaningar. Den, från Rigshospitalet i Köpenhamn, donerade utrustningen har lyckligtvis varit till stor hjälp i både diagnostik och vård av våra patienter här.
En vanlig dag på sjukhuset startar med morgonkonferensen där vi genomgår nattens händelser och inlagda allvarligt sjuka patienter, därefter går vi vidare till ronden på avdelningarna. Under ronden samarbetar jag med läkaren och sjuksköterskorna och tillsammans blir vi ett bra team med deras kunskaper om tropiska sjukdomar och emirisk behandling kombinerat med våra utredningsmetoder och behandlingsregimer. HIV/AIDS är en stor co-morbiditet hos patienterna och det är dessutom malariasäsong vilket gör att vi ofta arbetar med oddsen mot oss. Men tillsammans överkommer vi utmaningar och har en kontinuerlig dialog som ger oss större förståelse för både varandra och hur vi agerar i olika situationer.
Ganska överraskande är en stor skillnad från hemma att större delen av personalen här saknar utbildning i hjärt- och lungräddning samt hur man använder en defibrillator. Jag kommer därför, i samråd med sjukhusets ”Chief Of Medicine”, att hålla en utbildning i detta för sjukhuspersonalen.
Dessutom saknas det klara rutiner för rådgivning vid sexuellt överförbara sjukdomar och jag samarbetar med de Zambiska sjuksköterskestuderande och sjuksköterskorna för att alltid informera patienterna.
De materiella resurserna här är få, vilket gör att det är svårt att hålla samma höga standard av hygien som hemma. Vardagen med bristen på material kan dock ibland resultera i att personalen förbiser de möjligheter till förbättring som faktiskt finns. Men jag kommer bra överens med resten av personalen som är öppna till förbättringar och gärna vill utbyta kunskap och erfarenheter.
Det är väldigt intressant och spännande att möta patienterna och deras anhöriga och se hur dem hanterar svåra situationer och deras inställning till sjukdom och hälsa. Detta är ett stort ämne och jag skulle kunna skriva en hel bok om det. Men sammanfattningsvis är det fler likheter än skillnader och de skillnader jag har upplevt verkar grunda sig i utbildningsnivå snarare än kultur eller tradition.
Halva tiden har, som sagt, gått och jag ser fram emot den resterande tiden med stor förväntan om att bli ännu fler erfarenheter rikare och att fortsätta med mitt mål att skapa större internationell förståelse för olika synsätt på hälsa, sjukdom och död.
Miranda E. K. Ocklind
Chikankata, Zambia.