Anna Ohlin, volontärresa med Internationellt Kulturutbyte

Stipendiat
IKU, Anna Ohlin

Stipendiebelopp
10000 kr

Sammanfattning

Jag ska med början hösten 2008 åka på ett ettårigt volontärutbyte till Ghana med organisationen IKU, Internationellt Kulturutbyte. Jag kommer att jobba på en skola eller ett barnhem tillsammans med en annan volontär från ett annat land.

Projektbeskrivning

Jag ska åka på volontärutbyte till Ghana under ett år med organisationen IKU (Internationellt Kulturutbyte) som är den svenska delen av organisationen ICYE (International Cultural Youth Exchange). Först när jag kommer till Ghana kommer jag att få veta vilket projekt jag kommer att jobba på. Troligtvis kommer jag att placeras som volontärarbetare på ett barnhem eller en skola.

Mitt mål med resan är dels att försöka bidra till en bättre värld men också att utveckla mig själv som person. Väl på projektet hoppas jag kunna hjälpa till med de dagliga sysslorna och undervisa barnen. Eftersom jag ägnat mig mycket åt drama och teater i Sverige hoppas jag kunna dra nytta av detta och även få undervisa barnen i drama på deras fritid.

Slutrapport

Augusti 2009.
Jag är nu tillbaka efter mitt volontärutbyte i Ghana. Det har varit en fantastisk tid och jag har fått ovärderliga kunskaper. Jag har arbetat på tre olika projekt:

· Ascot Nursery, ett privatägt dagis och skola för ett- till femåringar där jag hjälpte till med de dagliga rutinerna såsom omklädning och matning av barnen. Jag höll även enkla dramalektioner för de äldsta.

· Ghana Cerebral Palsy Foundation som arbetade för att stärka rättigheterna för barn med cerebral pares (CP). Jag hade mest administrativa uppgifter men följde även med på hembesök hos familjerna.

· Avenor Primary School, en statlig skola. Här assisterade jag lärarna och lekte med barnen på rasterna. Vid brist på lärare höll och planerade jag även lektioner på egen hand.

Jag tror det är fel att tro att man som nittonåring ska kunna komma till Ghana, eller något annat land, utan vidareutbildning och kunna göra stora konkreta reslutat. Jag har fått en helt annan inställning till bistånd och volontärarbete, jag har kunnat bilda mig en egen uppfattning. Däremot är jag säker på att jag, hos barnen jag jobbat med och mina kollegor, gjort stort intryck liksom de påverkat och utvecklat mig enormt mycket. Jag har lärt mig av deras kultur och de av min. Jag tror att det är viktigt för den internationella förståelsen och det bryter ner de många fördomar som naturligt finns mot det vi inte vet så mycket om.

På Avenor Primary School där jag jobbade den sista tiden kunde jag bidra med lite studiematerial, och jag kunde uppmuntra barnen på ett annat sätt än deras ordinarie lärare genom att leka med och tro på dem. Jag vill hålla kontakten med skolan och se om deras förutsättningar förändras och om jag på något sätt skulle kunna hjälpa dem till exempel med dräneringen av gården eftersom regnet under regnperioderna orsakar stora översvämningar av lokalerna.

Projektet för CP-skadade barn visade sig vara svårare än jag förväntat mig vilket mest berodde på motsättningar inom personalen. Jag blev besviken på att pengarna jag samlade in från Sverige inte verkade komma barnen till nytta. Dock tror jag att arbetet gjorde nytta i den mån att cerebral pares har blivit mer uppmärksammat i Ghana även om några konkreta reslutat som ett hem för barnen inte uppnåddes.

Mina förväntningar infriades i och med att jag fick stora erfarenheter och utvecklades mycket som person samtidigt som jag kunde bidra med det jag kunde och med min kultur. Jag har även fått bidrag till mitt utbyte från Folke Bernadottes Minnesfond. Min tid i Ghana var väldig lärorik och jag hoppas att någon dag kunna återvända.

Uppdatering

Efter drygt fyra månader i Ghanas huvudstad Accra känner jag mig relativt hemma i den ghananska kulturen – ändå slutar jag aldrig förvånas. Jag tror det är bra att tillbringa en längre tid i ett land för att verkligen kunna förstå skillnaderna när det ’nya och spännande’ byts ut mot vardagsliv. Jag har hittills jobbat på två olika projekt vilket har gett mig en stor insyn på skillnaderna även inom landets befolkning. Jag började jobba på en skola för barn mellan ett och fem år. Där finns mycket resurser och barnen undervisas med hjälp av västerländsk pedagogik. Eftersom skolan tar ut en relativt hög månadsavgift och lärosättet inte är traditionellt ghananskt är de flesta barnens föräldrar välbärgade och högutbildade. Efter en månad började jag jobba med ett annat projekt och är nu bara på skolan en dag i veckan och håller dramalektioner.

På befallning tar jag upp min kamera. Två flickor fyller tre år. Utanför skolan har ett bord dukats upp. På den rosa duken finns bilder från Disneys prinsessor. Flickornas mammor har skickat med saft, kakor, godis och kex som alla barnen får dela på. De knappt 20 barnen och fem lärare ställer sig bakom bordet och sjunger födelsedagssången. ’Happy birthday to you. May God bless you now’. Klick.

På det andra projektet jobbar vi med barn med Cerebral Pares. Situationen för barn med en CP-skada är ofta mycket dålig i Ghana. Projektets mål är att upplysa Ghanas befolkning om CP och ge råd åt och hjälpa enskilda familjer, ofta ensamstående mammor, med ett barn med CP, ekonomiskt . Vi planerar även att öppna en samlingsplats där familjerna kan mötas, föräldrarna kan få avlastning och barnen rätt behandling. Vårt största problem är uppfattningen om handikappade i Ghana. Ofta ses ett handikapp som ett straff från gudarna mot familjen. Ofta vill inte föräldrarna förknippas med ett sjukt barn och låter därför inte barnet lämna huset. I många fall förskjuts mamman från familjen. Det allmänna, dock inofficiella, rådet till familjer med CP-barn är att på något sätt göra sig av med barnet. Kasta det i floden, lämna det i skogen eller utföra traditionella riter som dödar barnet om ’det är en förbannelse’.

På befallning tar jag upp min kamera. En trettonårig pojke på ett golv. Hans storebror hörde vårt program om CP-skadade på radio och bad oss komma hem till honom och träffa hans bror med Cerebral Pares. Golvet är klätt med en plastmatta och längs väggarna står två bruna soffor. Det enda som pojken kan göra är att ligga på golvet eller sitta lutad mot soffan med storebrors hjälp. Rummet är litet och mörkt. Jag måste använda blixt för att bilden ska bli skarp. Klick.

Jag tycker att båda projekten långsamt går framåt. Barnen blir mer och mer kreativa under dramalektionerna och fler och fler människor får veta att det finns något som kallas CP. Ibland känner jag dock att det viktigaste jag kan bidra med är att bara vara närvarande och visa att vita – obronis – också är människor.