Till minne av Sten Andersson

2006-09-25

Det var ingen som kallade honom för Andersson inom rörelsen. Han var Sten med och för alla, en medmänniska med engagemang och en genuin folklighet. Sten var passionerad av politik och kastade sig med glädje in i tuffa debatter. Men när han utdelade sina vassa repliker fanns det alltid en glimt i ögat.

Genom sin långa politiska gärning bar han med sig en brinnande humanism och en smittande humor. Söderkisen vars hjärta slog for fattiga och utsatta satte sig aldrig på några höga hästar, med honom ville man gärna äta middag, lyssna på och slå följe.

I min mamma som inte röstade (s), men ibland på sin son, hade Sten en varm och trogen beundrare. Hon försökte alltid vara med på hans möten i Malmö, för att träffa ”gentlemannen med de vänliga ögonen”.

Jag gjorde många resor med Sten, han berikade som få min egen klassresa. Genom honom lärde jag tidigt känna Golda Meir och de andra israeliska ledarna. Sten var en av de stora Israelvännerna i svensk politik, en solidaritet som han bibehöll genom åren. Hans starka känsla för förtryckta och den svagare parten i en konflikt fick honom också att se palestiniernas utsatthet och lidande. Det var så han åtnjöt ett så starkt förtroende både inom arbetarpartiet i Israel och hos Yassir Arafat och PLO.

Ulf Bjereld skrev helt riktigt i SvD den 17/9/06:
”Sten Anderssons viktigaste insats som medlare i konflikten var att han kunde förmå PLO:s företrädare att uttala sig på ett sätt i sin kritik mot Israel att de kunde accepteras av USA. Han fick USA att mer eller mindre erkänna PLO som det palestinska folkets företrädare”.

Sten såg med egna ögon hur ett fattigt folk pinades av en supermodern militärmaskin i Vietnam och startade en namn- och pengainsamling för ett sjukhus i Hanoi vid hemkomsten. Han höll tal på massmöte i Santiago de Chile med Salvador Allende fyra månader innan presidenten mördades av Pinochets knektar, och han bidrog till att underlätta för chilenska demokrater att söka en fristad på svenska ambassaden (det var emot UD:s regler) och sedan få asyl i Sverige. På tidigt 1960-tal, fördömde han, som ordförande i Stockholms arbetarekommun, apartheid-regimen i Sydafrika och hotades av böter eller fängelse för 1 maj-skylten ”Verwoord begär mord på Sydafrikas jord”. Det var olagligt att skymfa utländska statschefer. Som ungdomspolitiker var han bland de första att, strax efter andra världskriget, resa ut i Europa för att bidra till att bilda en front av likasinnade för att stärka demokrati och samarbete over gränserna.

Sten var också ordförande i Olof Palmes Minnesfond under åren 1986 till 1998. Vi inom Fonden kommer att fortsätta att göra vårt bästa for att hedra och föra vidare minnet av både Olof Palmes och Sten Anderssons gärning.
Pierre Schori