Tal till pristagarna

2018-02-01

Pierre Schoris tal vid utdelande av 2017 års Olof Palmepris den 31 januari 2018.

Vi lever i en tid där utvecklingen tekniskt går framåt med stormsteg men där vi också upplever en humanitetens och förnuftets backlash i former av fortsatta krig och förtryck, ifrågasättande av demokratin och utbredning av fördomar, lögner och hat, också mitt i den, som vi uppfattat det, upplysta och utvecklade delen av världen.

Demokratin är under starkt tryck, t o m under attack av mörka krafter. Vi ser det i ett alltmer splittrat Amerikas förenta stater och även i EU, där vissa regeringar bryter mot Unionens demokratiska och sociala syften.

Dessvärre är inte heller vårt eget land undantaget sådana negativa strömningar, ja, till och med denna riksdag som hyser ledamöter solkade av ett rasistiskt förflutet, stundtals beväpnade med järnrör, och som gör skillnad på människor och talar om medborgare i termer av svenskar och inte ”riktiga” svenskar. De förnekar därmed inte bara medborgarskapets inkluderande rättigheter utan också de erkända nationella minoriteterna i vårt land: judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar. Dessa förnekande krafter är inte demokratiska och bör inte heller kallas så.

Det är i sådana tider, i dessa tider, som vi behöver medmänniskor och medborgare som ni, Hédi Fried och Emerich Roth. Båda har ni – och era familjer, släktingar och vänner – upplevt den värsta formen av mänskligt handlande.  Er sorg och ert lidande kan vi inte föreställa oss, men ni har kommit ut okuvade för att upplysa och erinra, påminna och själva delta i det bjudande uppdraget att bekämpa ondska och okunskap. känslokyla och likgiltighet.

Den kampen ska ni inte föra ensamma, den är allas vår medmänskliga och medborgerliga plikt, och ur era berättelser och gärningar kan vi hämta förebild och inspiration om- trots allt- förståelse, tolerans och framtidshopp.

Antisemitism betyder fördomar och fientlighet mot judar därför att de är judar.

Du, Hédi, illustrerade detta med en galghumoristisk historia som berättades under kriget: Jakob frågar Daniel: Vem startade kriget? Och Daniel svarar: Judarna och cyklisterna. -Varför cyklisterna, frågar Jakob. – ”Varför judarna”, replikerar Daniel.

Men antisemitismen är inget skämt. Den kan uppträda som allt ifrån ganska milda fördomar till ett ursinnigt hat och utmynna i fördrivning och folkmord.

Och låt oss vara tydliga: kritik mot Israels politik eller USA:s agerande i Mellanöstern är av självklara skäl inte antisemitism. Men konflikterna i Mellanöstern utlöser i vissa fall reaktioner och tolkningar som utlöser antisemitism. I sådana fall överskrids gränsen mellan antisemitism och politisk kritik med den absurda och oacceptabla följden att judar, oavsett var de finns, kollektivt hålls ansvariga för staten Israels politik.

Judehat, liksom fientlighet mot invandrare och i synnerhet mot muslimer, utgör ett centralt inslag i många samtida högerextrema och ultranationalistiska rörelser och partier. Inom den så kallade vit makt-rörelsen utgör antisemitismen fortfarande kärnan i ideologi och propaganda.

Idag tvingas vi därför ställa frågan: hur är det möjligt, att åtta årtionden efter det nazistiska folkmordet det finns människor som kan förneka Förintelsen, som förtalar judar, som på våra gator till och med kan tillåtas marschera med foton på namngivna judiska svenskar med den indirekta våldsuppmaningen ”landsförrädare” och ansvar.

Dessa och andra av det organiserade hatets kolportörer måste bekämpas med lagens och politikens alla medel.

Sune Persson har i sin bok Vi åker till Sverige, om de Vita bussarna, kallat den Bernadotteledda räddningsaktionen i Tyskland för ”förmodligen den viktigaste humanitära gärningen som Sverige genomfört under hela 1900-talet”. Den amerikanske forskaren Steven Koblik betecknade expeditionen som den ”utan konkurrens största och mest framgångsrika av alla räddningsansträngningar på tyskt område under kriget”.

Förintelsens överlevare är få idag. De av oss som mötte krigsflyktingarna, börjar också bli få.

1945, som sexåring såg jag med fasa utmärglade människospillror, vandrande vålnader, som skulle komma att bo i vårt lilla hotell i Malmö. Då, när de vita bussar körde fram på Södergatan, applåderna människorna längs färdvägen. Hemvärnsmän fick sedan vakta flyktingförläggningarna, inte för att skydda från yttre våld utan för att hejda alla de matpaket som Malmöborna ville kasta in.

Jag var skolkamrat med Helmer Fischbein, som blev verksam i Judiska församlingen i Malmö. Helmers föräldrar själva tog emot arton flyktingar i sitt hem. (Fint att du och Alona kunde komma idag.) Så räddades det året omkring 30 000 människor till livet.

Många andra krigsflyktingar hade kommit till Sverige före april 1945. Cirka 70 000 barn hade evakuerats från Finland, tiotusentals motståndsmän från Danmark och Norge samt 30 000 baltiska flyktingar hösten 1944. Dessutom räddades nästan 99 procent, nästan 8 000 av de danska judarna i båtar över Öresund. Vid krigsslutet fanns här cirka 18 000 danska motståndsmän, ministrar, ämbetsmän, officerare och sjuka. Totalt kom närmare 50 000 norska flyktingar över gränsen under kriget, varav nära hälften av alla norska judar samt 12 000 polismän, som utbildades i Sverige.

När Olof Palme, på juldagen 1965, höll sitt första tal om flyktingskap och migration, uppgick invandringen till Sverige ca 400 000. Av dessa var 150 000 krigsflyktingar från Andra världskriget. Två årtionden senare, mellan1985 och 1995, kom ytterligare 400 000 asyl huvudsakligen från krigen i Balkan.

Palme uppgav att 14 000 judar togs emot i vårt land när koncentrationslägren öppnades, men erinrade om hur studenter tidigare hade protesterat mot vad dom kallade rasfrämmande element, när en handfull judiska läkare från Österrike hade sökt arbete i Sverige.

Han underströk i sitt tal att avgörande för att samhällets åtgärder för en lyckad integrationen var de enskilda människornas attityd till invandrarna. Vår lovvärda solidaritet med de fattiga och förtryckta i världen måste åtföljas av ”en internationalism i vardagen. Det är så vi kan visa om idealen är en levande verklighet. ””Det får inte finnas vi och de – det finns bara vi”.

I dessa dagar av är det viktigt att påminna om att den överväldigande delen av de som söker asyl idag, i Sverige och Europa, är just krigsflyktingar som flyr för livet undan dödens käftar. Nära 5 miljoner syrier har flytt utomlands, över 6 miljoner är krigsflyktingar i sitt eget land.

Den danske författaren Carsten Jensen, som mottog Palmepriset 2009 påpekar hur flyktig vår spontana solidaritet kan vara. Han skriver: ”Offren för bombardemangen i Aleppo har vår sympati. Men när de börjar röra genom Europa, mister de den. Vad är det som har skett undervägs, frågar han och svara: Vi har fråntaget dem deras oskuld och istället insinuerat, att det ligger skumma motiv bakom deras flykt. Först viskar vi det. Sedan säger vi det högljutt”.

Låt oss komma ihåg att FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna i år fyller 70 år, och att dess Första artikel fastslår, attAlla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter” och artikel 14 klargör, att ”Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse”. Med andra ord: det är en mänsklig rättighet att söka asyl undan förföljelse.

Vad kan vi då göra?

I din första bok, Hédi, Skärvor av ett liv- Vägen till och från Auschwitz, som du gav ut 1992, citerade du poeten Gunnar Ekelöf som skrev vad som skulle bli ett motto för dig:   ”Endast som vittne är människan till. Tag och skriv”.

Och skrivit har du gjort, liksom Emerich och makarna Dina och Jovan Rajs i den nya boken ”Att återvända till livet”.

Du vidgar perspektivet till folkmordets olika skepnader:  judeutrotningen, men också ”det vidsträckta mördandet”, som du kallar det, av zigenare och homosexuella under Nazitiden, om det koloniala Tysklands massmord på Herero-folket i Sydvästafrika och nutidens Sreberenica och Rwanda.

Du överlevde med din syster Livia och kom till Sverige efter den djupaste familjetragedi och svåra umbäranden. Din erfarenhet är att ”godhet och ondska existerar sida vid sida, skilda åt av endast en tunn hinna och det måste vi vara medvetna om”. Därför är det viktiga, skriver du,” att kämpa mot fördomar, att lära känna sina egna fördomar, för att inte agera ut dem.”

Och du, Emerich, är inne på samma tema. Du överlevde fem olika koncentrationsläger. Du var en av grundarna av Föreningen Förintelsens Överlevande i Sverige och organisationen Exit, som hjälper ungdomar som fastnat i destruktiva miljöer och som förebygger nyrekrytering till dessa. De senaste 20 åren har du föreläst på Sveriges skolor om hatets mekanismer – för att motverka hat, våld och främlingsfientlighet och publicerat bland andra böcker den viktiga ”Vägen ut ur hatet”, som har blivit ett läromedel för högstadiet och gymnasiet.

Du skriver attett nyfött barn är som ett tomt kärl, som kan fyllas med kärlek eller hat. Som vi fostrar och formar våra barn från den stund de kommer till världen, så blir deras framtid”. För dig är skolan den absolut viktigaste platsen i ett samhälle att satsa på. I en vacker poetisk mening sammanfattar du ditt budskap till oss alla: ”Framtiden sitter fem dagar i veckan i skolbänken”.

Därför gläder det mig att Minnesfondens stipendieverksamhet i så stor omfattning stöder verksamhet i den andan. Sedan starten 1987 har över 2 300 projekt delat på över 50 miljoner kronor, och de flesta har varit just för skolbarn och andra ungdomar. Många av dessa projekt har haft en inriktning på att studera, ofta genom resor till olika koncentrationsläger, dra lärdomar av, sprida upplysning och förslå åtgärder för att motverka antisemitism, rasism, antiziganism och islamofobi.

Bland 2017 års stipendiater finns Musiker utan Gränser med projektet Vi minns, som är en konsert till minne av Förintelsens offer och där ingår judisk musik, klezmermusik, sefardiska sånger och romsk musik. Bland de medverkande finns Jovan Rajs, Hans Caldaras, Hayati Kafe och Stalhammar Klezmer Classic Trio, som strax ska spela här.

”Olof Palmepriset 2017 tilldelas Hédi Fried och Emerich Roth för oförtröttliga insatser som försvarare av alla människors lika värde samt för ett livslångt och enastående upplysningsarbete mot nazism och rasism, våld och fördomar.

Präglade av den ohyggliga erfarenheten av Förintelsen, har de som många judar och andra överlevare från nazismens utrotningsläger levt ett liv i spänningen mellan ett överväldigande trauma och en stark livsvilja att berätta om sina erfarenheter, för att nya generationer ska kunna undvika humanitetens och demokratins sammanbrott”.

Så tack alla för att ni kom för att hedra våra pristagare och därmed också alla andra överlevare!

Den största hyllningen som vi kan bringa er, Hédi och Emerich, är att följa ert exempel:

att stå upp för människovärdet i handling. Det räcker inte med ord; vi måste ta eget ansvar.

Det är allvar nu.

Och om ni kan, Hédi och Emerich, varför skulle inte alla vi andra också kunna.

Freden börjar här hemma.

Men kampen för solidaritet och rättvisa i vårt eget land hör oundvikligen samman med

hur det står till i världen i stort. Den inre och yttre freden hör ihop.

Därför säger vi: ”Me too  och we too”!