Agenda om Palmefilmen

2012-09-04

Utdrag från Agenda, söndagen den 2 september 2012. Inslag om filmen om Palme.

Deltagare: programledare Camilla Kvartoft, Pierre Schori och Per T Ohlsson, författare och politisk krönikör vid Sydsvenska Dagbladet.

Pierre får tala om Palme som orädd sanningssägare och hur Palmes uttalanden i internationella frågor ibland gjorde honom både häpen och rädd – Palme utmanade starka krafter med sina uttalanden i internationella frågor.

Per T Ohlsson: – Det finns ett problem vad gäller historieskrivningen med att plocka ut ett uttalande om julbombningarna 1972 – det är symptomatiskt att ni väljer att göra detta – eftersom det lägger sig som ett raster över hans politiska gärning. När man ska förhålla sig till den här skarpa och radikala retoriken i framför allt internationella frågor, som fick högern att se fullständigt rött och vänstern att betrakta honom som en ikon, så glömmer man bort att titta på det som Olof Palme genomförde och uträttade i svensk politik. Olof Palme var i mycket en pragmatisk reformist, en resultatpolitiker inriktad på att hitta lösningar på olika problem. Så den här bilden av den radikale och provocerande Palme är bara en del av honom. Och jag tror att eftersom Olof Palme personifierade en hel epok i svensk politik, så kan vi förstå och förhålla oss till den epoken först när vi på ett mer avspänt och öppet sätt kan förhålla oss till hans person.

Pierre Schori bekräftar Palmes mångsidighet och reformvilja och säger att han ofta talar om detta utomlands. Pierre tar som exempel två utländska böcker som beskriver Palme och exempel på frågor han drev; miljö och kvinnans frigörelse. Moderna frågor!

Per T Ohlsson:  – Vad som för mig kännetecknar den mångfacetterade och komplicerade politikern Olof Palme, vilket man givetvis kan problematisera utifrån sina egna politiska ståndpunkter, är att han inta bara var i takt med tiden utan ofta var före sin tid. Han var utan tvekan en av de första politikerna i västvärlden som otvetydigt tog avstånd från apartheid i Sydafrika och jag tror att det kom att spela en betydande roll för befrielsekampen i södra Afrika och den försoningsprocess som sedan kunde dra igång när apartheid föll 1974. Men vad framförallt den radikala vänstern glömmer bort är att han var före sin tid i europafrågan. Bland det första Olof Palme gör som nybliven statsminister 1970 är att han åker runt i de sex huvudstäderna i det dåvarande EEC och undersöker förutsättningarna för ett svenskt inträde i EEC, men med ett neutralitetsförbehåll. Sedan driver han den här frågan i ett, två års tid, talar med ett oerhört engagemang om Sveriges europeiska identitet 25 år innan vi hade den diskussionen. Sedan får han inte partiet med sig, han tvingas släppa den här frågan, men Olof Palme var en europé långt innan man inom socialdemokratin funderade på att ansluta sig till det som sedan blev EU, det är otvetydigt så. Där röjde han väg.
Pierre berättar att Palme gjorde vad han kunde, att han använde orden för att kunna gå till handling, men att han inte kunnat göra så mycket om han inte hade en stark och ganska enad rörelse bakom sig, något Erlander lade grunden till.

Camilla Kvartoft frågar vad Olof Palmes främsta insats var.

Per T Ohlsson: – Det är många, och det beror på om man ser till inrikes- eller utrikespolitik.  Om man ser till hans utrikespolitiska ställningstaganden så blev han kanske ibland sina egna skarpa formuleringars politiska fånge, om man nu ska säga något kritisk om en stor och viktig politiker.  Att åberopa Treblinka i samband med julbombningarna var kanske att ta i. Men inrikespolitiskt vill jag understryka att han var han en utpräglad, resultatpolitiker. En radikal konfrontationspolitiker hade inte klarat att lotsa Sverige genom jämnviktsriksdagen 1973 – 76. Men det gjorde faktiskt Palme.