Nybroskolan åker till VM i samarbete i Uganda

Stipendiat
FHDBF/Nybroskolan Mica Slätt

Stipendiebelopp
37000 kr

Sammanfattning

Skolan kommer att delta under delen ”We are deaf, we are blind”, där lärare och elever från hela världen kan träffas och utbyta erfarenheter kring dövas situation.

Projektbeskrivning

Rapport från Världsmästerskap i Samarbete i Kampala, Uganda

Vid världsmästerskapet i Samarbete i Ugandas huvudstad Kampala deltog lärarna Hjalmar Friberg och Mica Slätt samt deras två elever Emelin Treard och Simon Ahlgren-Andersson. Det var dagar av gemensamma aktiviteter där eleverna stod i centrum. Sammanlagt var det ca 100 svenska barn och ungdomar samt 900 afrikanska barn som deltog i programmet. Den afrikanska dansen samt sånger och lekar från deltagarnas hemländer var inslag för att lära känna varandra bättre. Eleverna på Nya Broskolan hade funderat på vad som var viktigt för dem och illustrerat det på olika sätt i form av dekorationer i vår medhavda julgran – en kombination av svensk kultur och önskningar för framtiden. På plats i Stadshusträdgården byggdes våra elevers tankar samman med sådant som var gemensamt eller sådant som vi ville ta efter från andra. Det var det som var det stora framtidsbygget. På världsmiljödagen var temat trädplantering, något som borgmästarna hjälptes till med i stadshusträdgården. Även en parad genomfördes genom Kampalas gator samt ett gediget program med uppträdanden i form av sånger, danser och små sketcher med budskap om HIV/AIDS, kunskap och mänskliga rättigheter.

Parallellt med aktiviteterna för barnen i trädgården pågick det olika seminarier. Barn berättade om vad som hänt i Kenya efter valet och gatubarn berättade om sin situation. Vi hade ett gemensamt seminarium tillsammans med dövskolan i Kampala och representanter för skolan för döva och blinda i Kenya. Där ville vi dela med oss av situationen för döva barn i Sverige och Afrika – vad som förenar och vad som skiljer dessa platser åt i avseende på undervisningen för döva barn och deras möjligheter att vara delaktiga i samhället. Även en representant från Malaysia var med och berättade om sin sons skola, där det gick olika handikappade elever. Våra elever deltog aktivt liksom eleverna från Kampala. Det kändes väldigt positivt att möta dessa ungdomar och se hur medvetna de var om sig själva och sin situation. Tyvärr är det långt ifrån alla föräldrar som har råd att skicka sina döva barn till internatskolor i Uganda. Att lärare på skolan för döva och blinda barn i Kenya letar reda på undangömda barn för att ge dem ett värdigt liv och en chans till en utbildning är verkligen behjärtansvärt. Vi kom överens om att hålla kontakten för att kunna fortsätta att utbyta erfarenheter. Där skulle man kunna tänka sig att vi lärare utbyter erfarenheter med varandra medan eleverna kan skaffa sig brevvänner. Det blir säkert ett väldigt givande inslag i våra svenska elevers engelskundervisning. Sedan hoppas vi alla på att återses och följa upp det hela vid nästa världsmästerskap i samarbete i Malaysia 2010.

Eftersom Nya Broskolan är en lite skola sprids våra upplevelser snabbt och de medföljande eleverna har redogjort om sin resa för de andra. Vi planerar även ett föredrag om vår resa där vi ska bjuda in alla intresserade, en fotobok samt film från vistelsen. Att få med en artikel i dövtidningen är också något som planeras. Vi hoppas även kunna dela med oss av våra erfarenheter till våra gamla partnerskolor från vårt Comeniusprojekt .

Slutrapport

Nu har det gått ett drygt år sedan vi åkte till Uganda och världsmästerskapet i samarbete. Ett äventyr som började efter många års deltagande i Globträdets aktiviteter där intresset började – ett engagemang som för oss känts som en väldigt viktigt del av vår skolas värdegrund. Projektet var väldigt givande för oss, kanske mer givande än vi trodde innan. Vi tänkte att vi som vanligt skulle deltaga, men den här aktiviteten gav oss mer för- och efterarbete än tidigare evenemang. För att förbereda oss för seminariet vi skulle vara med på diskuterade vi hur det är att vara döv och hörselskadad i dagens Sverige. Eftersom vi deltog till programmet lyckades vi få bidrag till lärarnas del av resan från internationella programkontoret. Vi har även haft förmånen att vara med i ett Comeniusprojekt där vi redan fått lite perspektiv på vår tillvaro. När det gällde 3D-skulpturen som skulle med pratade vi med våra elever om vad som är viktigt för dem och alla andra barn och utifrån det fick de visualisera sina tankar om vad som är viktigt för dem. På plats i Uganda kunde våra medföljande elever visa sina kamraters arbete men även ta del av andras skulpturer, jämföra, lära av varandra och bygga broar.

Något som verkligen överträffade alla förväntningar var mötet med skolan från Varberg. Deras arbete med Connected Dreams och deras mänskliga värme gjorde stor skillnad för våra upplevelser i Uganda. Att få bo med, umgås med dem samt ta del av deras gemenskap med deras partnerskola gav resan en helt annan dimension. De pratade om att fortsätta att samarbeta men vi får se vad vår lilla skola mäktar med. Att ha vänner med samma perspektiv som vi som delat våra upplevelser är en viktig tillgång. Att de dessutom var så positiva till teckenspråk och hade egen erfarenhet av hörselskadade underlättade mötet och förståelsen oss emellan.

Det har påverkat vårt dagliga arbete eftersom det inte bara gällde att samarbeta med alla människor där nere utan det som gör skillnad är om vi var och en av oss orkar fortsätta att samarbeta så bra vi bara kan med de människor vi har att göra med varje dag.

När det gäller nästa världsmästerskap i samarbete i Malaysia är det inte speciellt sannolikt att vi åker dit. Det är väldigt mycket jobb för en liten skola och kanske en större inre resa för de som inte varit med förut än vad organisatörerna inser. Kanske borde vi som tog med oss elever dit varit med förberedda själva och gjort en liknande resa tidigare, men det är en tanke nu så här i efterhand. En idé är att starta ett samarbete med skolan som vi träffade i Varberg för att åka och träffa dem innan de åker till Malaysia.

För oss fyra som var där nere gav det väldigt mycket och vi har verkligen försökt att göra alla de andra så delaktiga som möjligt. De andra eleverna var med i alla förberedelser, de fick förverkliga sina individuella tankar i form av julgransdekorationer till vår julgran och vi gjorde gemensamt banderollen till paraden som tyvärr försvann på plats i Uganda. Vi har berättat och visat film och fotografier om vår resa för skolans alla elever, föräldrar och personal som velat höra och även för några utomstående då Långbro Park firade 100 år den 17 maj i år.

Det som gav störst intryck på de som inte själva var med på resan var nog besöket som vi fick i slutet av våren av två kenyanska kvinnor. De var i Sverige för att träffa sina kontakter och försöka samla in pengar till sina verksamheter och vi träffade dem båda i Uganda. Den ena kvinnan var Jane Ramu som arbetar med dövblinda barn i Nairobi. Hon berättade om sitt arbete som lärare på skolan men framförallt om sitt engagemang med de elever som av olika anledningar bor med henne och hennes man. Hon berättade om hur de vågat sig ut om kvällarna under eftervalskrisen för att leta efter barnen från sin skola som blev kvar när de som kunde flydde. Med flera elever boende hemma hos sig var de tvungna att hitta ett större boende, något som inte visade sig helt enkelt. Det är nämligen inte speciellt populärt att ha dövblinda barn i sitt hus. Dessa barn anses vara Guds straff och ingen vill förknippas med dem. Till slut fick det tag på en lägenhet, men det stora problemet nu var att de var efter med hyran. Hennes man hade till sist blivit tvungen att lämna in sitt arbetscertifikat för att de inte skulle bli vräkta på en gång. De hade med sig typiska kenyanska smycken och väskor som de sålde och åkte runt till olika skolor och föreläste för att få in pengar till flygbiljetterna. Anita Pasby i Uppsala som var deras svenska kontaktperson berättade att de skulle få 30.000 från Carolina af Ugglas körs uppträdande, så den ekonomiska frågan löste sig för stunden. Deras stora dilemma var hur man kontinuerligt skulle kunna få sponsring, då de har en dröm om ett eget hus. Anita pratade om hur man skulle kunna få samarbete med något företag och genom information på deras hemsida kunna få kontinuerliga bidrag.

Den andra kvinnan som även hon hette Jane och var Anitas gäst och följde med för att berätta om sin verksamhet – Baby Hope center i Nairobi som hon själv startat. Det hela började med att hon tagit hand om en föräldralös flicka vid namn Hope, något som utvecklats till en större verksamhet. Eftersom hon arbetade som lärare på dagarna hade hon folk som hjälpte henne i den dagliga verksamheten. Hon berättade historier om hur barnen hittats och i vilket skick de varit i och hur de lyckats rädda dem till ett bättre liv genom sina kunskaper, omvårdnad och kärlek. Hon berättade även om hur Hope som blivit övergiven flera gånger mådde väldigt dåligt nu när hon var borta. Den här kvinnans dröm var att starta en skola för sina barn som nu började komma upp i skolåldern. Hon hade lyckats få kontakt några som hon hoppades på ett fortsatt samarbete med. En av våra elever frågade om dessa övergivna barn var döva och blev förvånad över att så inte var fallet. Att vem som helst kan hamna i en besvärlig situation utan att vara funktionshindrad var en nyttig insikt och ett steg längre ifrån att tycka synd om sig själv.

Att de elever som inte var med till Uganda ändå fick träffa några utav deltagarna var väldigt givande och vi var mycket glada över att få långväga besök. Att de fick höra dessa kvinnors berättelser om sitt arbete med utsatta barn och se bilder var en stark upplevelse och en perfekt uppföljning till vår resa. Vi pratade om vad vi kan göra för att hjälpa till och eleverna hade många idéer, bland annat att samla in pengar och sprida budskapet till fler.

Vid ett senare föräldramöte kom Jane Ramu tillbaka och berättade om sin verksamhet och hur den skolan hon arbetar på startat upp på föräldrainitiativ precis som Nya Broskolan. Hon var fascinerad av att våra elever verkade vara så medvetna och inte rädda för att fråga om saker de undrade om. Hon sa även efteråt att det var bra för våra föräldrar att få ett perspektiv på sina barns situation och att de faktiskt är riktigt lyckligt lottade fastän de har hörselnedsättningar. Av våra föräldrar var det ingen som lämnades oberörd och det kändes väldigt bra att fler verkligen förstod vad vi upplevt i Uganda.

Även när det gäller att hålla kontakten känns det som att det borde gå att göra på ett annat sätt, att på något sätt involvera de i skolans agenda så det inte är något som försvinner med oss som var med. Även Globträdet verkade ha detta dilemma, men där fick borgmästarna läsa upp sina löften för barnen och fick sedan guldnycklar som Kajsa var noggrann med skulle hänga framme för att de skulle tänka på vad de lovat i sitt vardagliga arbete. Vi har fyllt en hel vägg i skolan med texter från Uganda och information om de vi träffat samt foton, vilket borde göra att vår resa inte faller i glömska.

Nu är även filmen färdigklippt som visar vår resa från förberedelserna på Nya Broskolan via vår vistelse i Uganda till redovisningen av projektet tillsammans med de andra svenskarna som var med hos Sveriges kommuner och landsting. Att jobba med filmen har varit ett nyttigt sätt att bearbeta vår upplevelse och också se det hela utifrån ett annat perspektiv. När vi som var med tittade på den färdiga filmen tillsammans kunde var och en se hur man agerat på plats och det var riktigt intressant och lärorikt. Filmen är som sagt färdigklippt, men språket är en blandning av teckenspråk, engelska och svenska så just nu är den bara fullt tillgänglig för hörande som kan teckenspråk eller för alla tillsammans med tolk. Ett tänkt projekt är att låta skolans elever hjälpas åt att texta filmen. Något som syns tydligt på filmen är hur våra elever till en början umgås med andra döva elever för att mot sluten av vistelsen funnit vänner som är mer lika dem på ett personligt plan. Det visar hur språket underlättar kontakter och förståelse mellan människor men att det inte är det som är viktigast i människors relationer. Våra elever kunde även komma längre än många andra i sina kontakter tack vare sitt rika kroppsspråk, sina vana vid ögonkontakt och mimik och även vanan att vara tvungen att anstränga sig för att förstå och att bli förstådd.

Tyvärr har vi inte lyckats beställa den fotobok som det tagit mycket arbete i anspråk att färdigställa och detta p.g.a. företaget, Fuji, bytt programvara utan att meddela sina kunder om det.

En av eleverna som var med svarade på frågan om vad ett gatubarn var att det är ett helt vanligt barn. Att våra elever fick möta afrikanska barn på lika villkor i en naturlig situation med mycket sång och lekar, men även en hel del allvar med förståelse för varandras situation har gett dem insikter som de alltid kommer att bära med sig och förhoppningsvis sprida som ringar på vattnet. Att hela tiden göra att de som inte var med på själva resan så delaktiga som möjligt har hela tiden varit en grundtanke och det känns som de har tagit till sig och känner att de faktiskt var en del av projektet och att de som följde med bara var representanter. Att se till att de fick så stor del som möjligt i filmen och att de var med på alla förberedelser och även efterarbete har ökat känslan av delaktighet. Det kenyanska besöket har gjort väldigt mycket för förståelsen för de som inte var med.

Tyvärr så lyckades vi inte få tag på något ugandesiskt teckenspråkslexikon eftersom vi inte lyckades komma i kontakt med den inblandade forskaren på Stockholms universitet innan vi åkte. Däremot filmade vi en del teckenspråk själva på plats som vi kan använda i vår egen undervisning. Eleverna lyckades kommunicera med varandra på plats med sina olika teckenspråk och gester.

Vi var även på besök hos Ugandas tysta teater och dövförening vilket var ett väldigt givande möte. Eftersom vi la till denna aspekt till vårt projekt fick vi bidrag från Tysta skolan. Vi kände oss verkligen väl omhändertagna och våra elever kunde verkligen ta till sig budskapet om dövas svårigheter i Uganda eftersom de visualiserade det i en teaterföreställning. Att döva har svårare att få arbete fastän de har en examen är ett problem här i Sverige också, medan problemen med HIV/AIDS har en helt annan dimension i Uganda. Det var en internationell konferens just när vi var där på ämnet.

Ett väldigt givande projekt och en milstolpe i skolans historia har nu nått sitt slut.

Uppdatering

Efterarbetet av vår resa till Uganda har nu kommit i full gång. Eleverna har redovisat och berättat om sina upplevelser för de andra eleverna och för föräldrarna på ett föräldramöte. På skolavslutningen den 19 december visade vi film från resan så att alla som ville fick ta del av scener från Världsmästerskapet med bl.a. de dövblinda barnen från Kenya som vi träffade och Ugandas natur. Foton ska skrivas ut och reseberättelser sättas upp i vårt trapphus tillsammans med andra minnen från våra aktiviteter med Globträdet, som varit en del av skolans värdegrund ända sedan starten. Där finns redan foton och texter från vårt treåriga Comeniusprojekt och vårt deltagande i Världsmästerskapet i Samarbete känns minst lika viktigt, eller som en fortsättning med vidgade vyer. Brevkontakt med våra nyvunna afrikanska vänner planeras, men vi vet ännu inte hur vi ska lösa logistikproblemen eftersom vi inte har någon erfarenhet från kontakter med tredje världen sedan tidigare. Besökare i skolan informeras om skolans verksamhet och det mest aktuella just nu är givetvis vårt deltagande i Världsmästerskapet i samarbete och våra upplevelser i Uganda.

Childrens garden som består av föräldralösa barn från Nairobi i Kenya ska komma till Sverige på turné i vår, så då får vi se om vi kan träffa dem. De dövblinda barnens lärare ska också komma till Sverige i vår i sitt samarbete med Robertsfors. Vi ska bistå i kontakter och studiebesök med inriktning döva/dövblind här i Stockholm.

Den 24 – 25 oktober deltog vi tillsammans med andra resenärer från Världsmästerskapet i samarbete i Sveriges kommuner och landstings lokaler för att berätta om vårt engagemang med Globträdet och om våra upplevelser och vårt perspektiv. Där träffade vi våra vänner från Varberg som var helt underbara mot oss och våra elever i Kampala. Den där härliga varma vänskapliga känslan som de spridde kom nog från deras möte med barnen på skolan som de samlar in pengar till och den förmedlade de vidare till oss. En mamma i gruppen var själv hörselskadad och en kille blev oerhört intresserad av teckenspråk. Deras engagemang började med att en pappa hittade en flaskpost från en skola i Danmark och sedan utvidgade de sitt samarbete till afrika och Uganda. De hade ett förslag om att samarbeta med oss istället för den danska skolan i ett projekt kring ”tre skolor – tre språk”. Vi har även kontakter med Malaysia och drömmar om att deltaga där på nästa Världsmästerskap i samarbete 2010.

Nu när terminen började hade vi en dag med matematik och samarbete just för att få eleverna att ”prata matte” där vi poängterade vad viktigt det är att vi på Nya Broskolan samarbetar så bra som möjligt varje dag med varandra och inte bara med andra skolor på Världsmästerskap i samarbete.

En artikel om vår resa kom med i dövas tidning vilket borde spritt vetskapen om vårt arbete till de flesta inom dövvärlden, vilket känns väldigt tillfredsställande. Vi har skickat tidningen till några av våra samarbetspartners, bl.a. till vår vänskola i Finland eftersom de bidrog med vatten till vattenceremonin och lär sig svenska i skolan. I vår egen skoltidning har eleverna skrivit om resan och med den tidningen hoppas vi deltaga i ”lilla journalistpriset” nu i vår.

Emelin och Simon skrev dagbok under vistelsen, men det var bara för personliga reflektioner och bearbetning av upplevelserna. Senare skrev de lite kort om vad vi gjorde i Uganda. Så här skriver Simon som har svenska som andra språk:
Vi idag kl 06:00, åkte till Arlanda. De skulle väska in checkning, vi gick till gångtunnel in flyg, börja flyg 08:00 kl. Flyg till holland och byta flyg. Vi vänta efter kommer in flyg till Uganda, om 9 timmer. Vi i kväll, börja kommer av kom taxi åkte till hotell. Men taxi för tokiga, som för mycket fort kör. Sen vi kom i hotell och sova. Idag, vi åkte till hus som mer av chef att VM. Vi gör hjälp av VM hade döv. Sen gick ut i stan och köpa sovenirer. Vi äta i hamburgare, med en man som vaktade. En han hade gevär. Vi äta klart och åkte hen till hotellet sova. Idag bussen åkte till hus stort. Hade mycket folk Afrika. Rolig med de Afrikanska barnen och mycket dans. Vi gick in i hus och lyssna på en man som pratade. Vi tycker det han säger är sant. Vi ute och bygga saker. Som visar våra svenska högtider. Vi måste köpa vatten ofta för att vi ska dricka 4 liter vatten varje dag. Vi gå tillbaka till hus. Då en man berättade om att kvinnor hade det svårt att få jobb förut. Men vi för ska försöka hjälpa. vi ska demonstrera vänta på kommer att bussen. 40 min kommer bussen. Vi åkte men efter tid. vi klev av bussen och med in men vi har inte med oss plakaten. kan vi in följa med sverige skolan. Vi för rolig att demonstera . efter slut gick till hus. Vi skulle höra på flickar som berättade i eld i hus och ville döda barn. Sen som man kan få jobb och jobb för flickar, blir bättre. Vi tycker bra att lyssna på. Efter han heter sa allt tycker rolig här, ni skulle tycker bra eller dåligt ? Vi svar på papper vad som är bra eller dåligt. Vi skulle vatten hälla som mål. vi har två glas.Ett glas från Finland och en från Sverige. Vi på vatten i kö. efter slut, så buss hem. Vi hade bollen med oss från skolan i sverige. Vi rolig fotboll mot afrikanska pojkar i kväll. Vi sova. Idag vi bussen åkte till djur i safari. Vi tänk på akta oss för krokodiler och flodhäst. Vi in bil åkte och såg fina djur. Vi rolig jag tog för mycket bild. Och vi in båten sett sjö att djur och fåglar. Obs för vatten som inne håller farliga insekter. Och vi bil åkte upp förbi vattenfall. Vi gå fort det var mycket insekter och myggor. Vi tillbaka bil åka för nästa dag åka hem till sverige. Men i bil kommer mycket mygg och flugor in i bilen, Hem direkt och sova, idag söndag vi skulle flyg hem Sverige vi i flyg kväll om hem kl 05:00, till Sverige. Nu hem på arlanda. och ute vi för god. Och vi mat för tyckte i afrika så var bara kyckeln med ris eller banan som potatis. Vi god i Sverige mat för att vi kan välja olika maträtter.

Emelin skrev också om resan:
I Uganda var det WM i samarbete och länderna som var där var Kenya, Sverige, Malaysia och några till. Det var ganska mycket lekar, dans och sånger vid stadshuset i Kampala där samarbetet var. Vi hade en julgran med olika saker som alla elever gjort i skolan, vår 3D skulptur som visar en tradition från Sverige. Alla hade egna olika skulpturer.
Skulpturerna visar saker som är viktiga för framtiden och av det vi vill dela med oss av till andra.
Det från Sverige var vi från nya broskolan, Varberg, Värmdö och några från Skåne. Vi, Varberg och dom från Skåne bodde på samma hotell under WM i samarbetet.  Dom från Varberg var väldigt intresserade av teckenspråk och lärde sig ganska mycket teckenspråk på så kort tidMaten i Uganda var annorlunda men ändå ganska god. Den mat vi åt mest på Uganda resan var väll kyckling och pommes frites det var väldigt mycket kyckling. Och under WM i samarbetet åt vi någon köttgryta med ris och någon sorts mat banan till, vi fick läsk att dricka.

Vi var på besök hos en döv teater grupp, de spelade teater för oss, det var kul tycker jag. Sen dansade dom olika danser. Vi träffade en döv skola från Uganda, sen hade vi ett möte om hur det är att vara döv i Sverige och i Uganda, vi tog upp t.ex. att det finns olika hjälpmedel för döva och hörselskadade personer. Och dom tog upp hur det är att vara döv i Uganda. I slutet av WM i samarbetet var det en vattenceremoni som barn från olika länder hällde vatten i en stor skål tillsammans och några hade jord och spred runt ett träd. Vi hade vatten från en damm utanför vår skola och så hade vi vatten från en å i Finland.  Sen var det barn som sjöng. Varberg sjöng en sång om vatten. Det var barn från Kenya som berättade om inbördes kriget som var efter valet. Och det var teater om HIV, AIDS och om rättigheter som t.ex. Att alla ska få gå i skolan även flickor.

Jag lärde mig några ord på språket swahili, jag lärde mig lita av varige.

Det har varit en stor upplevelse för mig.