Mats-Ola Persson, Göteborg. 10 000 kronor. Integrationsarbete i Sverige och i Uganda: likheter och olikheter

Stipendiat
Mats-Ola Persson

Stipendiebelopp
10000 kr

Sammanfattning

Syftet och målet med projektet är:

1. att utvärdera och jämföra integrationsarbetet i Sverige och Uganda,

2. att få inspiration och nya infallsvinklar till hur man kan jobba med integrationsfrågor och hur man skulle kunna utveckla integrationsverksamheten ”Move It” i Göteborg,

3. att engagera mig i organisationerna Mbeleni och Give Me A Chance i Uganda i deras dagliga verksamhet rörande integrationsfrågor.

Projektbeskrivning

Integration är en fråga som många länder – likt Sverige – jobbar med. Men hur jobbar man med frågan i andra länder? Hur spelar kulturen in? Vilka andra faktorer spelar in? Det är några av dom frågor som jag ska försöka besvara under mina 3 månader som volontär i organisationerna Mbeleni och Give Me A Chance i Uganda.

Hemma i Göteborg är jag engagerad i Move It, en verksamhet som stödjer nyanlända ungdomar att hitta en värdefull fritid. Jag hoppas genom min vistelse i Uganda få nya idéer och infallsvinkar till hur vi kan utveckla Move It. Samtidigt tror jag inte att det enbart kommer vara en envägskommunikation. Verksamheten Move It driver fungerar förvånansvärt bra och det finns säkert lärdomar att dela. Både de ekonomiska förutsättningarna och kulturella skillnaderna är stora mellan Sverige och Uganda, men jag ser inte heller detta som ett hinder. Olikheterna gör resan ännu mer intressant. Man kommer tvingas se på saker på ett annat sätt.

Slutrapport

Under min tid i Uganda var jag aktiv i organisationerna Mbeleni, Give Me A Chance Africa och Breakdance project Uganda.

Mbeleni
Mbeleni driver skolan Hope Primary, en skola som riktar sig främst till barn från flyktingfamiljer, föräldralösa barn och barn från sämre bemedlade familjer.

Jag jobbade två dagar i veckan hos Mbeleni. En dag med barnen på skolan som matte-/idrottslärare. Den andra dagen jobbade jag med mer administrativa uppgifter där jag hjälpte dom att sätta upp en blogg, finnas på facebook och att göra en stipendie-ansökan för att kunna renovera två av deras klassrum som är i dåligt skick. Klassrummen är i såpass dåligt skick att dom diskvalificerar skolan från att få statliga medel.

Give Me A Chance (GMAC)
Två dagar i veckan var jag på Naguru Remand Home och en dag på Kampiringsa National Rehabilitation Centre (två ungdoms-fängelser). På båda ställena jobbar GMAC med återintegrering av ungdomarna i deras familjer och deras stammar. GMAC använder sig av traditionell musik och dans för att stärka ungdomarnas självkänsla, band till sin stam och sin kunskap om sin kultur.

Dessutom var jag med att utforma och utföra en utvärdering av GMACs rehabiliteringscenter för f.d. rebeller och krigsdrabbade.

Breakdance project Uganda (BPU)
BPU är en organisation som jobbar med break dance och hiphop för att locka människor att samlas och träffas. Dom kör break dance-träning två gånger i veckan på en ungdomsgård och det kommer människor från alla samhällsgrupper, från gatubarn till universitetsstuderande. Att delta är gratis, alla är både lärare och studenter och det enda sättet att betala för sitt medlemsskap är att lära ut det någon annan har lärt en. Break dancen blir på så sätt ett verktyg för att stärka individens tilltro till sig själv samt att öka förståelsen mellan olika samhällsgrupper.

Mitt jobb i BPU gjorde jag på ”fritiden” och det handlade dels om att vara med och dansa, dels att få GMAC, BPU och de ungdoms-fängelser som GMAC besökte att börja samarbeta. Så nu deltar BPU i GMACs verksamhet på ungdomsfängelserna och lär ut break dance. Jag hoppas att det ger dom ett intresse som dom kan fortsätta med på ”utsidan” tillsammans med BPU.

Internationell förståelse
Min förståelse och intresse för internationella frågor har växt på många sätt, något som jag hoppas kunna spinna vidare på här hemma i Sverige. I och med resan har jag blivit varse om att man verkligen lever i olika världar med olika värden, föreställningar och sanningar. Även om dom är olika så är ingen mindre giltig än den andra. Denna insikt har jag delat med många jag träffat i Uganda när vi suttit och pratat om ”våra” länder. Samtidigt inser jag att människor i grund och botten är av samma skrot och korn; samma intressen, samma problem (på många plan), samma tankar.

Jag tror att det viktigaste jag har lärt mig, eller fått erfarenhet av, är upplevelsen av att vara utlänning. Att få se och känna på hur det är att lära sig alla kulturella företelser från ”grunden”. Något som jag kommer att ha nytta av i mitt fortsatta jobb i Move It.

Sammanfattning
Min tid i Uganda känns välinvesterad, jag har lärt mig mycket både om Uganda och integration (fast kontexten i Uganda är otroligt annorlunda). Samarbetet med organisationerna har fungerat bra. Det känns också som jag åtminstone på ett eller annat sätt kunnat bidra till organisationernas verksamheter.

Övriga bidragsgivare är Folke Bernadottes minnesfond och Individuell Människohjälp.

Uppdatering

21 oktober 2009 Mitt bästa minne hittills från min vistelse i Uganda är den kväll när jag och ett gäng killar från norr satt och snackade fotboll, tjejer, och alla skillnader vi delade. Jag blev nyfiket utfrågad om mitt favoritlag i Premiere Leauge, favoritspelare, hur man byggde hus, hur man kunde överleva minusgrader, om min familj, religion, hur man gifter sig, skola och vad jag jobbade med. Vi snuddade dom flesta skillnader som jag själv hittills upplevt som finns mellan Sverige och Uganda. Samtidigt så fick nog den här kvällen mig att inse hur lika alla egentligen är oavsett bakgrund, levnadsöde och övertygelse.

Många av killarna som satt runt mig var f.d. rebeller och barnsoldater som tvingats begå fruktansvärda hemskheter i Lord Resistance Army:s (LRA) namn. De hade kidnappats som barn, kanske sett sin egen familj mördas, och i chockens eftervågor själva hjärntvättats till att bli maskiner, för att begå liknande brott mot de som tidigare varit sina egna. Jag hemsöks av frågan om jag själv kunnat hamna i samma situation som dom och ifall jag hade haft modet att fly som dom gjort.

Just dom här killarna har haft turen att komma till Give Me A Chance:s utbildningscenter för f.d. barnsoldater och rebeller. Verksamhetens mål är att på längre sikt ge de f.d. barnsoldaterna verktygen för att kunna återvända till ett normalt liv i det samhälle som nu oftast vänder dom ryggen till.

På centret har man terapisamtal med de intagna och de får en utbildning i lantbruk, och ett valfritt yrke (ex. snickare, murare, bagare, osv.) En del av de intagna på centret har inte någon bakgrund som rebeller utan är personer som på ett eller annat sätt är utsatta, dessa får också ta del av utbildning och terapisamtal. Man hoppas att de vänskapsband som binds över grupperna på utbildningscentret ytterligare ska underlätta för dom f.d. rebellerna att återgå till ett liv som ”vanlig”.

Även om kriget nu har lämnat människorna i norra Uganda så har man
lång väg kvar innan alla ärr från kriget är borta.