Littorin, Olofsson, Viklander, 30 000kr. Fotbollsakademi i Kumasi, Ghana.

Stipendiat
Anja Littorin, Pontus Olofsson, Simon Viklander Simon Viklander

Stipendiebelopp
30000 kr

Sammanfattning

Huvudsyftet med vårt projekt är att starta upp en fotbollsakademi för unga tjejer i Kumasi, Ghana. Dessutom vill vi själva öka förståelsen för hur det är att bo i ett u-land samt att sprida denna förståelse i Sverige.
Målet med fotbollsakademin är att väcka ett fotbollsintresse för tjejer samt att erbjuda dem en trygg miljö där de kan ha roligt tillsammans. Att utveckla individer och gruppen i en kreativ miljö med fotbollsutövande som grund anser vi vara en miljö som är väldigt utvecklande.

Projektbeskrivning

Projektet innefattar en dryg veckas vistelse i Kumasi, Ghana. Vi är tre elever från Luleå Gymnasieskola som heter Pontus, Simon och Anja. Under vistelsen i Kumasi ska vi vara ledare, domare, tränare och turneringsarrangörer för flickfotboll i staden Kumasi. Vi reser med en organisation som heter LoszuGhana som hjälper volontärer att lyckas med sitt ideella arbete. Med den organisationen reser också Amanda och Julia Degerqvist som vi samarbetar med. De har varit i Kumasi i drygt en månad redan. LoszuGhana organisationen leder just nu ett barnhemsprojekt där de bygger upp en barnby för de många hemlösa barnen som finns i Kumasi, Kumasi har större befolkning än Stockholm och är väldigt fattig. Detta projekt kommer vi också hjälpa till på så mycket vi kan. Under vistelsen i Ghana kommer vi att dokumentera resan så att vi kan visa för alla som vill se de förhållanden som råder i många fattiga Afrikanska länder.
Vi har påbörjat insamlingen utav fotbollsprylar genom att prata med elever på skolan, skickat mail, delat ut och satt upp lappar samt plocka ihop det vi själv har hemma som inte kommer till användning. Förhoppningen vi har är att vi ska kunna få ihop så pass mycket att vi kan välja ut de bästa grejerna och ta med och sedan kunna skänka resterande grejer till exempelvis röda korset, myrorna etc.

Resplanen som vi tidigare endast varit en grov planering är nu bestämd. Utresan på de biljetter vi har bokat är den 25 november 00.35 och hemresan är den 5 december klockan 22.45. Vi kommer att lämna Luleå den 24 november eftersom flyget från Stockholm till Accra, Ghana går strax efter midnatt den 25e. Vilken tid vi åker från Luleå avgör vi lite senare, vi kommer att ta det flyg som är billigast för stunden. Ditresan kommer att ta 22 timmar medan hemresan tar 16 timmar och 40 minuter. När vi sedan anländer till Accra kommer vi att bli hämtade i en bil av en från organisationen LoszuGhana som antingen har med sig Julia eller Amanda. Vi åker sedan tillsammans till Kumasi där vi kommer att vara under vår vistelse i landet.

Vi jobbar på att försöka få tag på en bra filmkamera och en systemkamera som vi har tänkt använda till hjälp vi dokumentationen. Vi har varit i kontakt med ett antal filmbolag och frågat om de kan tänka sig ha ett eventuellt samarbete där vi skulle kunna få låna utrustning från dem. Vi har också kollat upp ifall skolan har någon utrustning som vi kan låna. Om vi inte skulle hinna få tag på utrustning har vi en plan b. Det är att köpa eller hyra från en butik i Luleå.

Av dokumentationen kommer vi precis som vi tidigare nämnde att göra en kortare dokumentärfilm. Planen är att den som handla om hur livet i Kumasi, Ghana är i alla sina former. Vi kommer att visa upp filmen i samband med avslutningen av vårt projekt på skolan där våra förhoppningar är att eleverna på skolan ska få ökad kunskap om hur det är att leva i ett u-land samt att de ska få ta del av vårt arbete med fotbollsskolan.

Uppdatering

I Ghana blir aldrig någonting som du planerat eller tänkt dig.

Vår resa började den 25 november 2011. Vi reste på förmiddagen till Stockholm från Luleå, dagen spenderades med ett stort pirr i magen i Stockholm och på Arlanda. Pirret var en blandning av oro över att vi inte skulle få följa med planet, då vi inte hade några visum, och en förväntan över att få börja med projektet och få uppleva Ghanas kultur. Visumpirret visade sig tyvärr befogat och inte förrän organisationen vi jobbat med i Ghana kunde försäkra om att vi skulle få visum direkt vi landat i Ghana så fick vi checka in, dock inte med några försäkringar om att vi skulle få resa vidare från Turkiet till Ghana. Väl på plats i Turkiet inleddes en förfärlig väntan, åtta timmar på flygplatsen och knappt någon sömn under nattflyget. Det blev dock inga problem med vår avsaknad av visum i Turkiet och vi fick kliva på planet.

 

Flygresan i sig var även den en upplevelse, efter några timmar av den 9 timmar långa resan gått startades ett bråk på planet. Stämningen var extremt hård och personligen har jag aldrig varit i närmare kontakt med ett slagsmål än jag var då. Endast minuter senare föll en man ihop på flygplansgolvet några meter framför oss och även där infann sig en viss mån av panik. Turligt hade inte mannen några sjukdomsproblem, hjärtfel eller liknande utan hade bara dränkt flygrädslan i sprit. Den tredje incidenten som jag hade tänkt ta upp under flygturen är hur landningen gick till. Så fort vi tog i marken för första gången ställde sig exakt alla planets passagerare upp och började plocka ner sina saker. Ingen lyssnade på pilotens önskan om att alla skulle sätta sig ner till vi stannat utan bara tryckte sig mot utgången, även här blev det en väldigt hätsk stämning då personerna längst bak tyckte att de längst fram skulle skynda sig att kliva av. Vilket hade varit lite svårt eftersom att vi fortfarande rörde oss med samma hastighet som en bil utanför tätbebyggt område.

 

Vi tog oss ut i ankomsthallen och lyckades skaffa våra visum och gick igenom ankomsthallen och alla dess avdelningar utan några problem. Fram till den absolut sista stationen där man skulle kontrollera att vi hade rätt antal bagagetags till vårt antal bagage. Tyvärr blev vi offer för ett korrumperat lands pengabegär och fick muta oss ut. 10 dollar fattigare var vi äntligen i utanför flygplatsen och inne i Ghanas 25 grader varma huvudstad Accra. Vår resa skulle fortsätta direkt då vi landat, från huvudstaden Accra till den näst största staden Kumasi och den resan skulle vi färdas med buss. Sträckan mellan de städerna är inte mer än 27 mil, dock kunde resan ta mellan fyra och åtta timmar beroende på vilken kvalitet bussen man reste med hade. Problemet för oss var att vi landade på en fredag, vilket är veckans stora resdag i den stora huvudstaden. Så alla busshållplatser var fyllda med folk, på den största stod troligtvis 1000 personer och väntade på att få resa med någon av de omkring 70 bussar som reste från staden. Vi fick alltså inte plats på någon buss den kvällen, tyvärr innebar det att vi var tvungna att ta in på hotell. Detta var inget vi hade räknat med vare sig budgetmässigt eller tidsmässigt. I Accra var alla hotell fyllda till bristningsgränsen, men efter två timmar fann vi ett hotell där vi fick plats. Som mycket annat i ett u-land var standarden på hotellet hemsk. Det var vägglöss överallt och trots hettan utanför hotellet var rummet iskallt. Efter en kort natt vaknade vi och skyndade oss att hitta frukost tillsammans med en representant från organisationen innan vi tog oss till busshållplatsen igen. På lördagsmorgonen hade passagerarantalet sjunkit rejält och vi fick snabbt plats på en buss. Bussresan tog åtta timmar. De två första timmarna var otroligt intressanta. En man, troligtvis präst höll någon form av kristen hyllning för bussen. Han sjöng, skrek och prisade Gud om vart annat och även om ingen av oss är speciellt religiös så var det väldigt häftigt att se hur engagerade de andra

passagerarna var under hans tal.

 

Då vi tillslut anlände till Tanoso var det söndag och vi hade haft tre tuffa resdagar. Eftersom att träningarna med de olika lagen hölls på vardagar hade vi hela söndagen på oss att lära känna området och organisationen som vi rest tillsammans med. Organisationen heter LouzuGhana. Under söndagen hade vi alltså ett möte med Nana som jobbade på organisationen och under det mötet planerade vi för vad som skulle hända under veckan. Innan både vi (Simon, Pontus och Anja) och Amanda och Julia reste ner till Ghana hade vi samlat ihop väldigt mycket fotbollsutrustning. Bland annat hade vi tillsammans fått släkt och vänner att ge bort 70 par skor till projektet och väldigt mycket kläder och benskydd. Amanda och Julia hade tagit med sig flera hela matchställs set som de fått från Bernäset AIKs fotbollsklubb. De hade använt flitigt att flickorna under träningar innan vi kom ner och eftersom att turneringen stundade bestämde vi oss för att vi skulle tvätta alla kläder som de olika lagen skulle ha. Ghana är ett land utan någon form av välfärd, så kläderna tvättade vi för hand. Fyra timmar i tryckande hetta senare var vi klara och spända inför att få träffa det första av fyra lag dagen efter.

 

Fotbollsträningarna hölls måndag – onsdag efter flickorna slutat skolan. Så det fanns alltid tid för andra aktiviteter innan träningen. På måndagen spenderade vi flera timmar i en skola i Tanoso. Skolan hade elever i åldrarna 2-18 år. De var alla väldigt fascinerade av oss och hur vi såg ut. Mest tid spenderade vi i klassen för två och tre åringar. Barnen var så otroligt glada och närmade sig ofta för att de ville hålla någon av oss i handen eller ge någon av oss en kram. Då det var dags för lunch lämnade vi skolan för att göra i ordning inför träningen. Flickorna dök upp vid klockan fyra och vissa bytte om. Många hade inte med sig kläder för träning utan hade på sig deras skolklädnader. Eftersom att de två första träningarna var väldigt lika varandra berättar vi om de samtidigt. Trots den otroliga värmen behövdes en del uppvärmning för att få igång musklerna och flåset hos flickorna. Under veckorna som Amanda och Julia hade varit ensamt ansvariga för träningarna hade de inte kunnat göra de speciellt effektiva. Därför var det väldigt kul att se att träningarna fick en hel del fart och effekt då vi var fler ledare på planen. Under båda träningarna delade vi upp laget i två delar och Anja och Amanda tränade teknik och bollbehandling med hälften av tjejerna samtidigt som Simon och Pontus hade spelövningar med den andra hälften. Avslutningsvis fick de flickorna chansen att spela ihop sig inför den kommande turneringen. Den tredje träningen vi hade var inte lik de två första. Vi (Simon, Pontus och Anja) fick hålla i träningen själva då Amanda och Julia sanerade volontärrummet vi bodde i, vi hade nämligen fått ett nytt husdjur. Tyvärr var det husdjuret vägglöss. Träningen gick otroligt bra och vi alla kände att vi fick väldigt bra kontakt med flickorna i laget och med deras idrottslärare som hjälpte oss då det blev svårt med språket. Detta var alltså det fjärde och sista laget vi tränade (under en av de två tidigare träningarna tränade två lag tillsammans) och det var första gången vi fick se en tjej som hade fått någon form av fotbollsträning tidigare.

 

 

 

 

 

 

 

Då veckan började lida mot sitt slut var det dags för turnering, alla hade sett fram emot tävlingen under hela projektet. De fyra olika lagen ställdes mot varandra. Alla lag mötte varandra i matcher om 2 x 15 minuter. Matcherna spelades på en fotbollsplan utanför en av skolorna som hade två lag med i turneringen. Alla elever hade fått ledigt under dagen för att se matcherna. De förberedelser som behövde göras var bland annat: märka ut linjer så att fotbollsplanen gick att använda, städa planen från plats och skräp, välja ut priser till det vinnande laget och inhandla lunch och dryck till alla medverkande under tävlingen. Då allt var klart var turneringen redo att börja på riktigt. Vad vi än hade väntat oss var det absolut inte det som hände. I den första matchen ställdes ett av ”hemmaskolans” lag mot ett av de andra. Hemmaskolan hade fått extra träning av sin idrottslärare och var det bättre laget, de gjorde snabbt 1-0, då bollen seglade in i mål utbröt ett sånt stormande jubel att jag, vid vilket sinnestillstånd jag än är i, blir lycklig varje gång jag tänker på det minnet. Alla elever, från 18åriga pojkar som skrattat åt tjejerna då de tittat på våra träningar till de små flickorna och lärarna hoppade upp, sprang ut på planen, skrek, jublade, dansade, hjulade och gav de spelande tjejerna applåder. Det är ett av de finaste minnena i mitt liv och den acceptans vi kände att tjejerna fick av publiken den dagen var ett kvitto på hur lyckat projektet blev.

 

Matcherna fortsatte hela dagen och vi överraskades av hur mycket flickorna lärt sig under de få veckor projektet hade pågått och hur mycket stöd de vanligtvis diskriminerade flickorna fick. Finter och fantastiska skott avlöste varandra och när dagen ledde mot sitt slut fick Anglikans båda lag möta varandra i en final som fick avslutas med straffar. Alla som deltagit i matcherna fick medalj och varje lag tilldelades några bollar för att kunna fortsätta träning. Det vinnande laget fick behålla sitt matchställ och tilldelades även ett gäng fotbollsskor för att underlätta så mycket som möjligt för att kunna fortsätta med träningen efter projektet var slut.

Nu började projektet leda mot sitt slut. Fotbollsdelen var över och det började bli dags för oss att åka tillbaka till Luleå. Innan vi lämnade landet hann vi med en sex timmar lång tvättning och ett möte med LouzuGhana. På mötet kände vi alla att projektet gått jättebra helt igenom. Tvättningen tog oss tillbaka 100 år då vi satt i ring och tvättade kläder för hand med tvål. Varje plagg tvättades tre gånger innan det var helt klart och eftersom vi denna gång skulle tvätta fyra hela matchställ tog det alltså sex timmar. Anledningen till att jag tjatar lite om detta är att ett av våra mål med resan var att få lära oss lite om livet i ett u-land och även fast vi bodde i ett minimaliskt rum, inte hade rinnande vatten eller toalett så var det inte förrän vi fick sätta oss på träpallar och doppa händerna i smutsigt vatten för att få smutsigare kläder renare för någon annans skull än vår egna vi kände att vi fick vara en del av den ghanska befolkningen. Något man bör nämna är att vi under den sex timmar långa tvättningen hade publik som skrattade och pekade nästan hela tiden. Nu var det helt plötsligt dags att resa tillbaka till Luleå. Efter två dygns resa var vi hemma igen.

 

Vi har alla kommit fram till att resan var otroligt omvälvande och vi har alla tre blivit betydligt mycket generösare och man ser saker på helt andra sätt än innan. Något som känts väldigt positivt efter projektet tog slut är att så många varit intresserade. Så många vänner, bekanta, släktingar och människor vi inte känner som velat få veta saker om resan. Som har sett bilderna på alla fantastiska barn, elever, fotbollsspelare och vuxna vi försökt sprida. Förhoppningsvis skänker de personerna en peng till Unicef, Afrikas horn eller Olof Palmes minnesfond så att någon annan får chansen att bedriva ett liknande projekt som vi har varit med om. Jag är väldigt stolt över Simon, Pontus och mig själv som tog oss till Ghana för att göra något bra för någon annan än oss själva och jag är glad att jag fått träffa så många fantastiska personer som trots dåliga förutsättningar alltid ler och vill göra en glad.

Tack Olof Palmes minnesfond, ni har gett mig och många andra en otrolig möjlighet och oss alla något att vara stolta över.