Jacob Wickström. Volontärarbete på barnhem för utsatta barn i Botswana. 10 000 kronor

Stipendiat
Jacob Wickström

Stipendiebelopp
10000 kr

Sammanfattning

Motswe är ett daghem som jobbar med utsatta familjer och barn i Maun. Tack vare dagcentret kan barn och familjer få stöd, utbildning och möjlighet att utveckla sig själva. Målet är att hjälpa ”de glömda barnen” som lever och bor i stadens fattigaste områden.

Som volontär bistår jag personalen på daghemmet med dagliga sysslor och för att skapa värme, trygghet och självtillit för barnen.

Vidare att sprida information till Sverige och svenskar om hur livet kan te sig i södra Afrika.

Projektbeskrivning

Syftet med min resa som volontär i Botswana är att hjälpa till och vara en resurs i samhället. Genom de olika uppgifter på daghemmet kommer jag se till att sprida glädje och stöttning till familjer där sjukdomar som HIV och AIDS är ett stort problem. Jag kommer också assistera i undervisningen där jag hjälper barnen med studierna.
Jag tycker en sommar i ett helt främmande land är viktigt för en djupare förståelse till livet, jag värnar därför om fler ungdomars beslut att bli volontär genom att sprida mitt äventyr.

Slutrapport

Jag började mina första dagar i Maun, Botswana, med introduktioner till alla skillnader i kultur och livsperspektiv genom en lokal språklärarinna i staden. Hon gav mig de förutsättningar man behöver för att kunna förstå och jobba med de vuxna och barn som lever här. Mycket lärorikt och spännande, men i synnerhet nödvändigt.
Mitt arbete började på två av de förskolor/barnhem för föräldralösa barn i utkanten av staden där jag genast fick en stor hjälpledande roll och mycket positiv uppmärksamhet. Läraren använde mig flitigt i de områden jag kunde hjälpa till, undervisning i engelska var en stor del av skolans mål och engelska ingick i varje lektion då den internationella förberedelsen inför livet ansågs mycket viktig. Så även om barnen inte var över 6 år var nivån på engelska över förväntan i medel såsom högläsning, pyssel, lekar, experiment, matematik, livsförståelse, gymnastik, alfabetet osv.

Efter två veckor på dessa förskolor/barnhem var det tydligen vinterlov i fyra veckor vilket vi inte hade räknat med i planeringen. Så jag tillsammans med min handledare i Maun försökte komma på något för att hålla mig och så många barn och ungdomar i olika områden upptagna med så mycket inlärning och aktiviteter vi bara kunde. Vi hade många olika lärorika lovprogram för barnen redo och klara för att köra igång på daghemmet, men eftersom allt man gjorde i skolan var tvunget att gå igenom kommunen blev detta mycket svårare än vad man kan tänka sig. De var sällan positiva till våra idéer och var egentligen det ända som satte stopp för många av våra planer i skolan.

Med en lokal man jag lärde känna lyckades vi i alla fall efter några dagar starta ett lovprogram på två olika områden där fotboll, pyssel och utdelning av mat var målet. Allt vi använde och delade ut var donationer från organisationer eller privatpersoner. Detta gjordes flera gånger i veckan under de fem veckor som lovet pågick och var mycket uppskattat av både föräldrar och ungdomar i alla åldrar. Det fotbollsset vi delade ut och spelade med var donerade av organisationen: Show Racism the Red Card, en fotbollsorganisation med mål att stoppa rasismen vilket syntes tydligt med texten på alla tröjor.

I sidan av detta spenderade jag under lovet mycket tid på daghemmet Motse Wa Thsolofelo där ett konkret mål med min vistelse hade blivit att bygga och måla färdigt den halvdana och smått farliga lekplatsen för barnen. Med donationer och tidigare insamlade pengar köpte vi färg, material och hyrde riktiga byggare så att arbetet skulle bli så professionellt som möjligt. Innan lovet var slut hade jag och byggarna byggt klart, reparerat och målat exakt hela lekplatsen som numera är ett ljust och glädjespridande tillhåll för barnen där de kan leka riskfritt under rasterna!

Jag var tillbaks på daghemmen efter lovet och barnen var väldigt förtjusta över både lekplatsen och mig som fortsatt hjälplärare. Jag är en riktig talare och jag älskar att berätta om saker jag upplevt och grejer jag varit med om, nästan lika mycket som barnen älskade att lyssna och se bilder på det! Så ofta jag kunde skildrade jag Sverige och hur vi i Europa lever och tänker, det är mycket fascinerande för både vuxna och barn som många knappt varit utanför deras egen stad.

Jag är otroligt nöjd över mitt äventyr i Södra Afrika och denna resa har verkligen öppnat upp stora delar av kontinenten i mina ögon. Både under tiden jag var där och nu när jag tänker tillbaka på min tid i Botswana inser jag hur olika människor från olika ställen i världen fungerar och tänker. Jag kände verkligen hur alla lever i harmoni med varandra, alla man möter och träffar behandlar man nästan som om de var ens egen familj! Det var till exempel inga restriktioner om hur tätt man kunde klämma ihop sig i de små lokala bussarna, utan man sitter nästan i knä på främlingar. Det var roligt för efter det är de inga främlingar längre!

Jag tänkte också ofta på hur lyckligt lottad jag var hemma i Sverige som bor i ett ordentligt hem med mat på bordet varje dag. Stor skillnad från de jag fick se och uppleva varje dag i form av små skjul där hela familjer bor tillsammans, familjer bestående av mamma eller pappa, några barn, mor- och farbröder, kusiner. Allt för att alla ska ha någon form av tak över huvudet. Några donationer bestående av rymliga tält, som vi också monterade, betydde väldigt mycket för några familjer som inte hade mer än lite staplade tegelplattor och ett plåttak i sina ägor.

Afrikanernas tidsperspektiv är något man inte kan missa efter några dagar där, den otroliga – Ingen har bråttom, vad är en klocka? – uppfattningen till dagen skulle vi i västvärlden bli galna på efter ett tag. Alla tar det väldigt lugnt och eftersom det inte finns så himla mycket att göra är det sällan någon som har bråttom med något. I sin tur tänker alla att det inte gör något om man är några timmar sen till en träff eller möte(hänt många gånger). Den första veckan försökte jag skapa och hålla tider men eftersom ingen annan gör det så är det väldigt svårt, jag var tvungen att justera mig för att klara av två månader och jag lyckades bli en riktigt rofylld och tålmodig kille.

Jag ser inte mig själv, inom den närmsta framtiden, som volontär igen då jag under de kommande åren kommer ha fullt upp i form av studier, men jag hoppas med min resa och mitt bloggande ha inspirerat och skapat tankar hos andra. Jag ser fram emot framtiden då jag åter igen sätter min fot i Botswana för att återigen få uppleva den spännande kulturen, den härliga naturen och såklart träffa några av mina många nyskapade och härliga vänner!