Guerrilleras

Stipendiat
Rebecka Bíró Rebecka Bíró

Stipendiebelopp
10000 kr

Sammanfattning

Guerrilleras (sv. öv. Kvinnliga gerillasoldater) är ett dokumentärfilms- och fotografiprojekt om det salvadoranska inbördeskriget (1980-1992) utifrån ett genusperspektiv: kvinnans erfarenhet i gerillarörelsen. Vi tycker att det är viktigt att skapa en bred medial spridning av denna konflikt, som inte bara hjälper till att bevara det historiska minnet i El Salvador, utan fungerar också som ett lärande analysverktyg av aktuella situationer med civila förtryck i olika regioner i världen.

Projektbeskrivning

Jag kommer att utföra detta projekt tillsammans med Victoria Montero från Buenos Aires, Argentina. Vi är båda två professionellt aktiva inom området fotografi och video. Vi har i dagsläget varit här i El Salvador sedan slutet av november i år. Under dessa tre veckor som gått har vi varit i kontakt med feministiska organisationer i huvudstaden San Salvador och i den mindre staden Suchitoto. Dessa organisationer som arbetar för kvinnans rättigheter i samhället, har hjälp oss att skapa ett kontaktnät av kvinnor som under krigets gång var involverade i gerillarörelsen.

Hittills har vi intervjuat 20 kvinnor som har berättat för oss om sina upplevelser både innan, under och efter kriget. Dessa intervjuer filmas inte än då vi fortfarande är i forskningsprocessen för att kunna finna de kvinnor som till slut kommer att utforma det dokumentära och fotografiska arbetet.

Berättelserna är svåra att lyssna på då dessa oftast är fulla av blod och lidande. Alla har familjemedlemmar som blivit mördade eller som har försvunnit. Dessa kvinnor arbetade inom gerillan på olika vis. Vissa stödde vänsterrörelsen logistiskt från huvudstaden med till exempel propagandaarbete, andra kom att kämpa för sin frihet ifrån bergen där det var svårare för militärerna att upptäcka dem.

Vi försöker att finna svar på flera frågor: vilka var kvinnans erfarenheter i kriget, vilken var hennes roll i gerillan, hur var det att kämpa för att överleva och skydda familjen, hur förändrades kvinnans bild i en patriarkal struktur i ett traditionellt machistiskt samhälle, vilka blev konsekvenserna och hur fortsätter deras kamp idag?

Denna konfrontation är fylld av lidande, hemskheter, tragedier och död. Men det är också en historia om kamp, hopp och kärlek: folkets kärlek till det egna folket, kampen för ett värdigt liv och hoppet av att kunna erbjuda en bättre värld till kommande generationer.

Uppdatering

Vi har varit i El Salvador i mer än 3 månader och det har varit en väldigt fin, men dock svår etapp, som vi nu har tagit oss igenom. Vi har intervjuat 50 kvinnor i åldrarna 35-98 år gamla som alla upplevde vapenkonflikten öga mot öga, antingen som gerillasoldater eller som civila. Vi har befunnit oss i olika delar av landet. Vi började att intervjua kvinnor i huvudstaden San Salvador, för att sedan röra oss i bergstrakterna där förtrycket var som grymmast under inbördeskriget. Vi har varit i departementen San Salvador, Cuscatlán, Chalatenango och Morazán.

I San Salvador, Cuscatlán och Morazán, sökte vi upp organisationer för kvinnans rättigheter för att kunna komma i kontakt med kvinnor som var involverade i gerillarörelsen. I Chalatenango fick vi hjälp av Rosa, kvinnan som vi lärde känna 2011, för att lokalisera andra ex-gerillasoldater. Vi förstod från början att det var nödvändigt att ha en lokal kontaktreferens för att kunna prata med dessa kvinnor och sakta men säkert skapa en förtroenderelation. Enbart vid ett fåtal tillfällen, fick vi ett negativt svar vid förfrågan om vi kunde intervjua dem. Fredsförhandlingarna till kriget skrevs under 1992, det vill säga för mer än 20 år sedan, men tiden läker inte alla sår, speciellt när dessa är för djupa. På så vis har vi alltid varit måna om att förklara klart och tydligt vem vi är och vad tanken är bakom projektet.

Under intervjuerna har kvinnorna ofta börjat att gråta och det har inte varit helt lätt att vara professionell och låta bli att gråta tillsammans med dem. Trots det känner vi att vi har klarat av denna första forskningsfas på ett bra vis. När vi upplevde att arbetet blev för psykologiskt krävande brukade vi, om det var möjligt, ta ledigt en dag eller två utan intervjuer. Förarbetet har verkligen hjälpt oss att förstå kvinnornas olika anledningar till varför de deltog i kampen. Det känns nästan som att ha fyllt en halvfull resväska med information till att snart inte kunna stänga den. Och detta gläder oss stort.

Som kommenterades i projektbeskrivningen, har dessa intervjuer inte registrerats mer än på papper, då ämnet har krävt ett stort förtroendearbete. För att kvinnorna skulle kunna gråta fritt och kunna berätta om upplevelser såsom våldtäkt, flykt och mord, försvinnande och tortyr av familjemedlemmar, tyckte vi att kameran inte skulle vara till hjälp. Kvinnorna är majoritetsmässigt från landsbygden och vi som vita utlänningar från stadsmiljö, kan ofta upplevas som misstänksamma då de inte alltid förstår varför vi skulle vilja hjälpa till att rekonstruera landets historiska minne. Men det vill vi ju, och i de flesta av fallen har kvinnorna förstått detta till den grad att vi har kunnat ha långa pratstunder på många gånger två till tre timmar.

I nuläget, efter att ha kliat pannan ett antal gånger, har vi kommit fram till kvinnorna som vi vill återse. Denna gång med kamera och under flera tillfällen. Vi har nu fått klartecken ifrån flera av dem och det fattas bara tummen upp ifrån ett fåtal kvinnor som inte äger telefon. Inom loppet av denna månad sätter vi igång med att återvända till byarna där kvinnorna bor. Vi känner oss lyckligt lottade att ha kunna få höra de personliga och revolutionära berättelserna som dessa underbara kvinnor har kunnat ge oss och ser nu fram emot denna andra del av projektet, när orden går till handling.