Fotoutställning om påverkan av HIV/AIDS bland Zulu-ungdomar i Sydafrika

Stipendiat
Beatrice Stachurski

Stipendiebelopp
10000 kr

Sammanfattning

Jag ska volontärarbeta på ett projekt i St Lucia, Sydafrika. Huvudsyftet är att på olika sätt arbeta kring HIV/AIDS och jag kommer möta barn och ungdomar som påverkats av sjukdomen vilka jag kommer fotodokumentera. Det jag sedan ska använda min resa till är att anordna en fotoutställning i min hemstad för att visa unga här hur unga i St Lucia har det, vilket jag kopplar till internationell förståelse. Jag vill att utställningen ska leda till empati och inspirera unga till att vilja hjälpa till.

Projektbeskrivning

Under våren 2013 ska jag volontärarbeta bland Zulubefolkningen i St. Lucia, Sydafrika bland – ett område hårt drabbat av HIV/AIDS. Många myter lever kvar om viruset som på många sätt försvårar hanteringen av det. En stor del av den sydafrikanska befolkningen tror att viruset är ett resultat av häxkonst. Många smittade väljer därför att inte berätta om sin sjukdom vilket leder till en ökad okunskap om hur man minskar smittan och hur man bör handskas med viruset när man väl fått det. Antalet smittade ökar även.

I ett hoppfullt försök att bidra till en förbättring har jag valt att åka som volontär dit från slutet av mars till slutet av maj 2013. Jag kommer under förmiddagarna att arbeta på ett daghem för föräldralösa barn vars föräldrar oftast dött i AIDS. Där ger jag barnen den uppmärksamhet de ofta saknar och den kunskap de inte har om HIV/AIDS. Jag kommer även att arbeta på ett ”after-school activity center” där jag får träffa ungdomar och arbeta med dem på samma sätt som jag arbetar med daghemsbarnen. Parallellt med detta kommer jag även att besöka olika kommuner och informera vuxna om HIV/AIDS – hur man kan minska spridningen, vilka myter som är falska osv.

Det jag ska göra är att fotodokumentera de människor jag träffar där och sedan anordna en fotoutställning i min hemstads stadsbibliotek för att skapa en medvetenhet bland unga här om hur unga HIV/AIDS-påverkade i St. Lucia har det. Mitt mål är att skapa empati och en bättre global förståelse. Det är viktigt för mig att ungdomar i väst blir medvetna om hur läget i världen ser ut och jag hoppas att jag genom min resa och min fotoutställning kan bidra till en starkare medmänsklig solidaritet bland Eskilstunas ungdomar.

Jag ska under min resa blogga så de som vill får gärna följa mitt äventyr här: http://beatriceanna.blogg.se

Slutrapport

Efter att ha spenderat två månader som volontär i Sydafrika kom jag hem fylld av intryck och med en helt ny syn på livet. Efter att ha träffat människor som dittills bara hade varit siffror i statistik för mig hade HIV/AIDS nu istället fått ett ansikte, flera rättare sagt, och innan jag ens kommit hem kände jag hur högst aktuell min fotoutställning skulle vara då detta var en verklighet långt bortom många svenskars vetskap. Jag hade träffat en osynlig men ytterst aktiv mördare som jag visste att jag ville berätta om hemma. Inte för min skull, utan för de människor vars liv står på spel. I St. Lucia, i Sydafrika och i alltför många delar av världen.

Jag påbörjade förberedelserna för utställningen så fort jag kom hem och hängde sedan som planerat upp den i Eskilstunas Stadsbibliotek. Där hängde den under juni månad och jag utformade den på så sätt att jag hade sex olika människor i huvudfokus där jag berättade om hur HIV/AIDS påverkat deras liv, smittade som osmittade. Alla var inte ungdomar, men som förälder eller familjemedlem till barn och/eller ungdomar har deras liv som HIV-smittade en stor inverkan på de yngre i familjen vilket jag beskrev. Runtom dessa foton hade jag andra foton jag tagit på plats med kortare fakta om HIV/AIDS under, samt flera informationsaffischer om viruset. Jag hade även en presentation om mig själv och varför utställningen är viktigt, samt information om hur man här hemma kan bidra till en positiv förändring gällande HIV/AIDS-problematiken i St. Lucia.

Responsen jag fick var väldigt bra. Utöver den form av att söka respons som jag planerat har jag även fått många mail gällande utställningen vilket gjort mig väldigt glad. Mitt mål var hela tiden att göra den sedd för att på så sätt göra människorna på plats sedda och bidra till den internationella förståelsen, vilket jag nu känner att jag lyckats med. Det behöver inte innebära att hundratals individer åker iväg som volontärer, utan i mina ögon är det en vinst bara om jag får en människa att stanna upp och tänka. Så ett frö som kanske leder till något stort i framtiden och helt enkelt göra människor mer medvetna och förstående för hur vår värld faktiskt ser ut. Jag är otroligt tacksam och glad att jag fick möjligheten att dela med mig av detta problem i vår värld inte många har tillräcklig kunskap om. Jag upplever att jag nådde mitt mål, men mitt arbete kring HIV/AIDS slutar inte här. Efter att ha sett och upplevt allt i Sydafrika kan jag inte lämna något bakom mig utan det har blivit en riktig hjärtefråga för mig och jag vet att jag kommer jobba vidare med detta – för de påverkades skull och den hjälp de både behöver och förtjänar att få. Som aktiv inom Svenska FN-förbundets frivilligrörelse bär jag med mig mina kunskaper i kommande arbeten och då mina framtidsmål på arbetsmarknaden ligger inom global utveckling är detta även ett område jag känner att jag skulle ha stort intresse för att jobba med.

– Mitt samarbete med Eskilstunas Stadsbibliotek gick väldigt bra, de stöttade och uppmuntrade mig gällande utställningen och visade intresse för vad jag genom den ville förmedla. I och med att detta är vår stads kulturcentrum är jag tacksam för att jag fått ha utställningen där och vet på så sätt att jag nådde ut till många.
– Jag har även samarbetat med Eskilstuna-Kuriren då jag drivit en blogg på deras hemsida där jag kunnat skriva om mina upplevelser på plats i Sydafrika och även gjort reklam för min fotoutställning. – Sedan har även samarbetet på palts med volontärorganisationen African Impact (som jag bokade med genom Good Travel) fungerat väldigt bra, de är en fantastiskt drivande organisation som mer än gärna ville att jag skulle bidra till just internationell förståelse gällande HIV/AIDS i Sydafrika.

Jag har inte haft några andra bidragsgivare för detta projekt än Palmestipendiet.

Till sist vill jag tacka Olof Palmes Minnesfond för att jag blev utvald som stipendiat. Något som inte bara lärt mig mycket om livet utan även bidragit till möjligheten att hjälpa mina medmänniskor. Ödmjukast, Beatrice Stachurski.

Uppdatering

Jag landade i Sverige igår eftermiddag. Mina två månader i Sydafrika har känts som två veckor och det var med blandade känslor jag satte fötterna på svensk mark. Visst var det skönt att komma hem men Sydafrika var bland det mest otroliga jag varit med om.

Jag började min resa med att arbeta på utbildningsprogrammet hos African Impact (volontärorganisationen) och trots att barnen på daghemmen var underbara valde jag att byta till medicinprogrammet efter halva tiden. Det var det bästa beslutet jag någonsin gjort. Jag fick nu börja åka ut på Home Based Care och andra projekt African Impact har och dagligen träffa patienter som majoriteten av dem var påverkade av HIV/AIDS. Vi gav dem mediciner, kryckor, filtar, mat, bytte bandage – allt de kunde tänkas behöva hjälp med försökte vi ge dem.

Det var samtidigt en tuff omställning då jag nu fick vakna varje dag och se hur dessa människor lever och vad de går igenom – långt ifrån hur de skulle leva hemma i väst. Det var frustrerande vissa stunder för man vill göra allt för dem men det går inte. Dock gör vi så mycket vi kan och det var i sin tur det som fick mig att vilja fortsätta trots allt det hemska jag såg. För varje patient vi träffade och allt vi gjorde för dem resulterade i att de sa att ”vi är ljuset som får dem att fortsätta hoppas”. Sådana ord var värda allt arbete

Jag skulle kunna berätta så mycket om människorna där och vad de går igenom, men alla bär på unika historier och varje dag skilde sig åt från dagen innan. För att skapa en förståelse för vad vi kunde möta under arbetet skriver jag ett utdrag från min dagbok:

”Som förmiddagsprojekt hade jag Home Based Care med Kat och Jess. Vi besökte en ny patient som bodde i vad jag först trodde var ett övergivet hus då det var så trasigt. När vi knackade på hörde vi ändå ett ’yebo’ (ja på zulu) och där inne, på en säng, låg han under täcket och fokuserade inte riktigt med blicken. I handen höll han en trasa som han hostade i. Det var redan självklart innan han berättade – TB. Han var i slutskedet av sin behandling för det men hostade ändå mycket, medicinen har inte hjälpt.

Då det var hans första HBC-besök frågade vi om hans medicinska historia. Han svarade på zulu åt tolken vi hade med oss men jag hörde ’ARV’s’ och pennan i min hand skrev ’HIV-positive, AIDS’ på pappret framför mig. Han kom inte ihåg när han började med bromsmedicinen men då han har TB var det ändå tydligt att han haft HIV ett tag som nu utvecklats till AIDS. Hans brist på att fokusera blicken fick sin förklaring när vi hittade mer info på ett brev från läkaren – han är delvis blind. Förmåga att gå saknar han också då han från låren och neråt har för mycket smärta för att stå på benen.

Jag skrev ner allt han berättade och vi blandade en näringsdryck åt honom, resten av påsarna lämnade vi hos honom med instruktioner åt hans syster om hur man blandar dem. Vi sopade hans golv innan vi gick för att på något sätt hjälp honom. Jag använde den lilla zulu jag kan och sa ”farväl, broder” med ett ”vi ses nästa vecka” på engelska. Jag stängde dörren och gav huset en sista blick, där en man under femtio år nu låg ensam med en klocka som tickar neråt. Livet är mer orättvist än vad jag kan beskriva med ord. Orättvist nog för att inte ens låta honom ha kvar sitt liv. Idag var dagen jag började hata AIDS.”

Under främst min tid på medicinprogrammet träffade jag otroliga människor som trots allt de gått igenom fortfarande kämpade och såg positivt på livet, precis som mannen jag precis nämnde. Det är dessa människors historier jag ska föra vidare med min fotoutställning för jag hoppas de kan lära människor här hemma något. Deras historier är viktiga att berätta, för att stärka den medmänsklighet och förståelse många ibland tappar. Nu börjar andra halvan av mitt projekt och den faktiska poängen med mitt stipendium – jag ska ha min fotoutställning om några veckor och förberedningarna börjar redan nu.