Erik Sundblad – ATT BEKÄMPA FRÄMLINGSFRÄMLIGHET OCH ISLAMOFOBI

Stipendiat
Erik Sundblad

Stipendiebelopp
15000 kr

Sammanfattning

Islamofobin ökar i Sverige och Europa och den oro och rädsla som finns för muslimer utnyttjas av främlingsfientliga krafter. Samtidigt så finns det en bristfällig kunskap och många fördomar om hur muslimer i Europa förhåller till sin religion. Detta projekt har i syfte att skriva en bok som fokuserar på hur muslimer i Europa förhåller sig till sin religion i vardagen. Detta tror jag kan bidra till att öka förståelsen för hur vi kan leva tillsammans i ett mångkulturellt och tolerant samhälle.

Slutrapport

Syriens religiösa pluralism
Av Erik Sundblad:

I en tid då nyheter om islam och mellanöstern ofta är av negativt slag[1] och då hälften av alla svenskar är mycket eller ganska negativa till islam[2] så finns det anledning att lyfta fram exempel på positiva bilder av islam och muslimer. Mellanöstern en region med en stark kultur av politiskt förtryck och många sociala och ekonomiska problem. Men de positiva sidorna lyfts sälla fram i massmedia.

Introduktion:

Under de senaste åren har det allt mer rapporterats om religiösa konflikter i mellanöstern. I Irak bröt ett inbördeskrig ut mellan shiiter och sunniter. De två religiösa grupperna började attackera varandra i en kamp om makten i landet efter USA:s invasion 2003 . När delar av den för shiiterna heliga al-Askari moskén förstördes i en bombattack 2006 följde en rad blodiga hämndattacker på civila och fullskaliga strider mellan miliser ur de båda lägren.  De senaste åren har vi sett allt mer våld mot de kristna i Irak. I november 2010 ägde den blodigaste attacken ditintills rum då 58 kristna mördades efter att en kyrka i Bagdad intagits med kopplingar till al-Qaida.

Det är inte bara Irak som vi sett exempel på religiös intolerans. Ifrån Egypten rapporteras det alltför ofta om blodiga sammanstötningar mellan kristna och muslimer. På nyårsdagen 2011 exploderade en bilbomb utanför en kyrka i Alexandria. I den blodigaste attacken på landets kristna minoritet på åtminstone ett årtionde dödades tjugotre personer. Den pro-demokratiska revolutionen har inte stävjat våldet. I början på march dog flera personer och över ett hundratal rapporterades skadade efter sammanstötningar söder om Kairo.[3] I Libanon, ett land som härjades av ett förödande inbördeskrig under 70 och 80-talet, har en politisk kamp om makten mellan olika religiösa och politiska grupper lett till en politisk förlamning och sporadiskt våld. En situation som många tror riskerar att leda till ett nytt inbördeskrig.

I Gulfområdet harunder våren 2011 har shiiter protesterat mot avsaknaden av politisk representation. I Bahrain har protestanterna varit som starkast och möts av brutalt våld från regimens sida.

De religiösa konflikterna, som det med rätta rapporterats flitigt om i media, målar en bild av ett intolerant mellanöstern där religiösa grupper lever i ständig konflikt med varandra. Men det finns även andra sidor. Vid årsskiftet reste jag till Syrien – ett multireligiöst land ifrån vilket man sällan läser rapporter om religiösa spänningar – för att se om jag i mellanöstern kan finna en alternativ bild till de religiösa konflikternas Irak, Libanon och Egypten.

Jag reser till Damaskus – Syriens huvudstad och tillika en av världens äldsta kontinuerligt bebodda städer – några dagar efter julafton. I de kristna delarna av staden är det fortfarande fullt av tomtar och julbelysning. En av mina första taxiresor är i en liten gul taxi bil där alla säten beklätts med tomteluvor och chauffören spelar koranrecitationer på hög volym. Allt eftersom jag lär känna staden börjar jag identifiera julgranar och försäljare utklädda till tomtatar även i de muslimska delarna av staden. Innan jag fortsätter beskriva det religiösa livet i och omkring Damaskus så är det på sin plats att säga något om Syriens religiösa historia samt vilka religiösa grupper som finns i landet idag.

Syriens religiösa historia:

Syrien är en modern statsbildning i ett gamalt område. Den moderna staten bildades i sviterna av första världskriget då landet blev ett franskt protektorat. Områdets historia går betydligt längre tillbaka. För att beskriva regionens religiösa historia kan en bra startpunkt vara att börja på 600-talet. Då var Syrien kristet efter att ett par hundra år tidigare lämnat gamla polyteistiska föreställningar. Många av de kristna i Syrien följde den monofysitiska läran. Den lära som gick ut på att Jesus endast hade en natur och inte två naturer såsom hade fastslagits på kyrkomötet i Chalkedon 451.

Syrien låg på 600-talet inklämt mellan två mäktiga riken, det zoroastriska Persien och det kristet ortodoxa byzantiska riket. För de styrande i Konstantinopel, som då var huvudstad i det byzantiska riket, var monofysismen en illära. För zoroastristerna i Persien (zoroastrismen var då den förhärskande religionen i det persiska riket) var monofysiterna bara en av flera kristna grupper, men en grupp som kunde förväntas vara mer positivt inställda till ett persiskt styre. Monofysiterna blev en potentiell allierad till perserna och sågs som en femtekolonnare av byzantierna. Kontrollen över Syrien växlade mellan de båda imperierna. När den byzantiske härskaren Heraklius återerövrade Syrien från perserna i början på 600-talet så hade han sedan en tid tillbaka inlett förföljelser av rikets monofysiter.

Många av dessa monofyister var folk på landbygden som talade arameiska, ett semitiskt språk besläktat med arabiska. Andra monofysiter var araber som hade immigrerat in i Syrien under ett par hundra års tid och som på 600-talet utgjorde en ansenlig del av befolkningen. Dessa båda semitiska grupper hyste ett starkt agg emot den grekisktalande överklassen i städerna och överhögheten i Konstantinopel som förtryckte och förföljde monofysiterna.

När araberna under kaliferna Abu Bakr och Umar invaderade Syrien på 630-talet så var det många i den monofysitiska befolkningen som aktivt stödde araberna erövringar. För araberna i Syrien, och i viss mån även de arameisktalande, var erövrarna ett folk till vilka man hade nära kulturella och språkliga band. Nomaderna från den arabiska halvön hade visserligen en ny och annorlunda religion, men många monofysiter ansåg dem vara bättre än de ortodoxa byzantierna. De tidigare erfarenheterna av persiskt styre var att man trots allt slapp religiös förföljelse under härskare som följde främmande religioner.

Erövringen av Syrien tog inte mer än ett par år och Syrien blev en viktig provins i det arabiska imperiet. Efter ett inbördeskrig (656-661) kom den Syriske guvernören Muawiyya att ta makten och Damaskus blev imperiets huvudstad. Vissa av de arabiska erövrarna bosatte sig i Syrien och tog dit sina familjer. Men dessa kom inte att utgöra mer än en bråkdel av den sammantagna befolkningen. De muslimska erövrarna kom därför att styra över en mestadels kristen befolkning. Till en början anställde de arabiska erövrarna kristna och judiska tjänstemän för att sköta administrationen av landet. Med tiden gick det snabbare att stiga i graderna för de tjänstemän som konverterade till islam vilket ledde till att fler och fler inom eliten anammade den nya religionen. Islam stipulerar en specifik skatt (jizya) för kristna och judar och många inom kom därför att konvertera för att få en lättare skattebörda. De muslimska härskarna gjorde av den anledningen sitt bästa för att uppmana folk att inte konvertera till islam då det betydde förlorade statsintäkter. I slutändan kom de flesta av innevånarna i Syrien att anta islam i olika former, men landet hyser fortfarande många kristna.

Den muslimska världen i förmodern tid var betydligt mer tolerant än den kristna. Kristna och judar blev förvisso en slags andra klassens medborgare men tolererades ändå som ”bokens folk” (en term Koranen benämner dessa grupper med). Några motsvarigheter till Europas pogromer och inkvisition är därför svåra att hitta i den muslimska världen. I den tidiga kristendomen uppstod flera alternativa tolkningar av kristendomen som gnostisicmen, arianismen och katarismen, namn som idag få känner till då alla dessa rörelser kvästes av den katolska kyrkan. De olika kristna inriktningar som återfinns idag är samtliga framväxta ur den tidiga katolska kyrkan och skiljer sig inte från varandra i någon större utsträckning.

Även i den muslimska världen uppstod religiösa rörelser som stod långt ifrån den ortodoxa läran som förordades av islams teologer och rättslärda. Den viktigaste och mest utbredda formen var sufismen, en folklig och mystisk variant av islam som alltid varit populär i de breda folklagren, och som många av världens muslimer idag har starka kopplingar till. Sufismen kom att accepteras av de ortodoxa, om än med en stor portion skepsis, men även andra betydligt mer heterodoxa (religiöst sammanblandade) rörelser uppstod. Många av dessa rörelser lever kvar idag och flera av dem finns representerade i dagens Syrien där de spelar en viktig roll i landet. För att förstå förhållandena mellan Syriens olika religiösa grupper är det nödvändligt med en kort presentation av de viktigaste grupperna.

Syriens religiösa fauna:

Alawiterna:
Syriens idag största minoritetsgrupp är alawiterna. Idag utgörs ungefär 12% av Syriens befolkning av alawaiter. Trots sitt modesta antal så är Syriens presidenten alawit liksom de flesta andra toppnamnen i den styrande regimen. Enligt legenden grundades alawismen av Ibn Nusair i slutet på 800-talet. Ibn Nusair var från Kufa i Irak, men han och hans följeslagare tvingades fly till Syrien där sekten kom att utvecklas.[4] Alawiterna tog sin hemvist i de syriska bergen där de levde isolerade från sin omgivning. På så vis kunde de utöva sin religion i fred och ofta vara politiskt autonoma från Syriens olika härskare.  Alawismens tidiga historia är höjd i dunkel men det är tydligt att religionen inspirerades av såväl kristendom (både ortodox och gnostisk), islam (framför allt shia islam) och förislamiska feniciska föreställningar.

Från kristendomen tog alawiterna föreställningen att Gud kunde inkarneras i människokroppen och från shia islam tog man vördnaden för Ali (Profetens Muhammeds svärson och tillika kusin) och formulerade föreställningen att Gud hade inkarnerats i Alis kropp. Alawiterna menade att Alis fiender skulle återfödas som hundar. Idén om återfödelse är en religiös föreställning som varken kristna eller muslimer normalt känns vid.

Alawiternas moderna historia är starkt integrerad i Syriens historia som självständig nation. Den tar sin början då det osmanska riket faller sönder efter det första världskriget. Syrien styrdes av sultanen i Istanbul i fyrahundra år, även om lokala härskare ibland haft ett stort självstyre. Syrien blev ett franskt protektorat 1920 och de franska kolonisatörerna valde att styra efter den gamla devisen ”söndra och härska”. Fransmännen valde att rekrytera etniska och religiösa minoriteter till de väpnande styrkorna för att på sätt liera sig med dessa grupper mot den sunnitiska majoriteten. När landet blev självständigt 1946 så följde en rad kupper och en tid av politisk instabilitet.

Under 50-talet spreds arabismen som politisk ideologi i arabvärlden. Ideologin, som betonade araberna etniska och språkliga samhörighet, blev populär bland stora delar av befolkningen i arabvärlden. Inte minst bland de religiösa minoriteterna som ofta var arabisktalande och föredrog en identitet som byggde på språk och etnicitet – som de delade med den muslimska majoriteten – före en religiös identitet som riskerade att ställa dem emot den sunnimuslimska majoriteten.

Många av Syriens alawiter anslöts sig till Baath partiet, ett av de mer framträdande arabistiska partierna. Baath partiet tog makten i en kupp 1963 och alawiterna började konsolidera sin makt inom partiet vilket ledder, efter en tid av inre maktkamper, till att Hafiz al-Assad en alawitisk officer kom till makten 1970. Året därpå blev han landets president och styrde landet fram till sin död 2000, då hans son Bashar al-Assad tog över ämbetet.

De kristna:
Syriens andra stora minoritetsgrupp är de kristna. De utgör ungefär 10 % av landets befolkning och är procentuellt sett en av största kristna minoriteterna i mellanöstern. De härstammar från kristna grupperingar som fanns i landet när det erövrades av araberna och som aldrig konverterade till islam. Egentligen är det fel att klumpa ihop alla de kristna i en kategori då de kristna utgörs av olika kyrkor med olika historia och ibland även med skilda etniciteter och språk. De kristna har länge varit en ekonomiskt priviligerad grupp i mellanöstern. Det kristna Europa tog under 1800-talet sina religiösa fränder i mellanöstern under sina vingar. Handel med Europa sköttes ofta av de kristna och det var framför allt dem som gick i de skolor som startades av kristna missionärer, skolor som gav den tidens bästa utbildningsmöjligheter i mellanöstern.

De finns många olika kristna kyrkor i Syrien och det finns inte utrymme här att beskriva dem alla. En av de kristna grupper som kanske är intressantast i Syriens moderna historia är armenierna. Det forntida Armenien sträckte sig över en yta som inkluderar dagens satsbildning vid samma namn, dess grannland Azerbajdzjan, delar av östra Turkiet och norra Iran. Det Armeniska riket kunde göra anspråk på att vara det första riket som antog kristendomen som statsreligion, då härskaren konverterade till kristendomen år 301. Det var elva år före den romerske kejsaren Konstantin sägs ha sett ett kors i himmelen vilket var början på kristendomens intåg i det romerska riket). Det Armeniska riket låg under denna tid inklämt mellan de romerska och persiska stormakterna, vilka ofta utkämpade strider om det strategiskt viktiga Armenien. Landet införlivades så småningom i det arabiska kalifatet och dess arvtagare, det osmanska riket. När det osmanska riket gick mot sitt sönderfall i det första världskriget hamnade återigen armenierna i kläm mellan två stormakter. Osmanernas gamla ärkefiender i Ryssland hade länge försökt vinna över armenierna i gränstrakterna på sin sida. Osmanerna, rädda att armenierna skulle byta sida, massakrerade och fördrev hundratusentals armenier.

Många av de armenier som fördrevs tog sin tillflykt till Syrien där de fick beskydd av landets muslimska lokalbefolkning. Idag utgör Armeniernas antal i Syrien ungefär 100 000 och de bor i de norra delarna av landet, där de har en stark närvaro i Aleppo, Syriens största stad.

Ismailiterna:
Ismailiterna utgör en av de mindre minoriteterna i Syrien med någon procent av befolkningen men är en sekt som varit viktig i Syriens historia. I shia islam erkänns inte de tre första kaliferna (efterträdarna till Profeten Muhammed). Den fjärde kalifen Ali är i shiiternas ögon den första rättfärdiga efterträdaren till Muhammed. Den första Imamen som shiiterna kallar Ali. Därefter följer ytterligare elva imamer. Den tolfte imamen gick enligt legenden in i det fördolda och ska återkomma i den sista tiden som en messias gestalt. När den sjätte imamen Jafar as-Sadiq avled uppstod en dispyt om vem som var hans efterträdare. Isamiliterna accepterade Jafars äldste som Ismail som den sjunde Imamen. De som kom att bli huvudfåran inom shiismen accepterade Ismails bror Musa.

På tusentalet styrdes Syrien av det Fatimidiska kalifatet med huvudsäte i Kairo. Fatimiderna var en ismailitisk dynasti. Fatimiderna kom så småningom att förlora kontrollen över Syrien, men en utbrytargrupp kom att sprida terror i landet i två århundraden framöver. Utbrytargruppen kom med tiden att bli känd som ”assasinera” och var en ismailitisk sekt som med terrorn som vapen skaffade sig inflytande och makt i regionen. Assasinernas verksamhet sammanföll med de kristna korsfararnas närvaro i mellanöstern. Flera mäktiga korsfarare och än fler muslimska härskare föll offer för assasinernas dolkar och genom korsfararna kom legenderna om assasinerna att bli allmängods i Europa. Dagens ismailiter i Syrien härstammar ifrån assaisnerna och har förutom en ganska unik historia många religiösa föreställningar som skiljer sig från andra muslimers, man ber på sitt eget vis, fastar inte på ramadan då de tolkar koranens påbud om att fasta allegoriskt.

Druzerna:
På 1000-talet styrdes det Fatimidiska kalifatet av al-Hakim bi-amr Allah. Al-Hakim var en anomali i flera avseenden och påminde mycket om grymma och galna romerska kejsare som Caligula och Nero. Al-Hakim slutade leda fredagsbönen, förbjöd de troende att vallfärda till Mecka, påbjöd att de tre första kaliferna samt profetens hustru Aisha (vilka alla vördades av sunnimuslimer) skulle förbannas i moskéerna. Al-Hakim vars mor var kristen inledde även förföljelser av kristna och judar och märkliga påbud tvingades på dessa grupper. Judar var tvungna att bära en träfigur runt halsen, som de skulle byta ut emot en bjällra om de besökte de allmänna baden. Kristna kvinnor skulle bära olikfärgade skor, en röd och en svart sko. Efter en tid av bisarra påbud så annullerade al-Hakim den islamiska lagen helt och hållet och en tid därefter så försvann han mystiskt. Hamza, den druziska religionens verkliga grundare, började predika att al-Hakim var Gudomlig och de som tog till sig detta budskap kom att kallas druzer (efter predikanten ad-Darazi som under al-Hakims livstid predikat att han var gudomlig och för det blivit avrättad av kalifen). Precis som alawiterna tog Druserna sin tillflykt till de Syriska bergen för att undslippa förföljelser.

Druzernas heliga skrifter inkluderar både Koranen och Bibeln men även verk av Sokrates och Platon och de tror att en druz återförds efter sin död.

Många druzer anslöt sig till Baath partiet på 50 och 60-talet och när partiet kom till makten började en maktstrid mellan druzerna och alawiterna inom partiet, en strid druzerna förlorade. Idag utgör druzerna ca 3 % av Syriens befolkning och har de rykte om sig att vara väldigt sekulära (ett rykte som går igen hos alawiterna och ismaliliterna och som kan ha att göra med att de inte gärna skyltar öppet med sina heterodoxa läror).

Sunnimuslimerna:
Som vi har sett så befolkas Syrien av både kristna och heterodoxa grupper som snarast kan beskrivas som egna religioner (alawiterna och druzerna). Ismailiterna är en form av shiiter och även shiiter av ett mer ortodoxt slag finns i Syrien. Men en majoritet av Syriens innevånare är ändå sunnimuslimer. De brukar tillhöra den hanafitiska lagskolan, vilken ibland beskrivs som den mest liberala av sunni islams fyra lagskolor. Bland sunnimuslimerna finns flera etniska grupper. De flesta av landets sunniter är syriska araber. I de nordöstra delarna bor många kurder. Kurderna utgör ungefär 10 % av landets befolkning och även om de flesta av dem är sunnimuslimer (det finns även kurder som tillhör den heterodoxa yazidismen) så är det ett folk med en distinkt kultur och ett eget språk.

Många av Syriens araber har även de en distinkt kultur och identitet. En halv miljon palestinska flyktingar bor i landet. Under min tid i Damaskus var jag flera gånger och ute i det palestinska flyktinglägret Yarmouk (som är mer av en statsdel än flyktingläger). Alla palestinier jag träffade där höll hårt på sin identitet och identifierade sig som palestinier i första hand och syrier i andra hand. Efter kriget i Irak bor dessutom ett stort antal (kanske uppemot en miljon) irakiska flyktingar i landet.

Min tid i Syrien:

Några dagar efter att jag anlänt till Syrien är det dags att fira det nya året. Jag bor i den kristna statsdelen Bab Touma, som på nyårskvällen fylls upp med mängder av människor. De flesta som sökt sig hit verkar vara palestinier ifrån statsdelen Yarmouk, och precis som hemma i Sverige är kvällen en blandning av glada nyårsfirare, fyrverkerier, ungdomsfylla och slagsmål.

Dagarna därpå besöker jag flera av stadens sevärdigheter. Damaskus kända Umayyad moské är belägen mitt i staden och stadens kanske mest kända byggnad. Från början låg på platsen ett tempel tillägnad den romerske guden Jupiter. När kristendomen vann mark i Syrien blev templet en kristen kyrka. Efter att Damaskus erövrats av muslimerna så delade de kristna och muslimerna på byggnaden i ca 70 år. Därefter revs templet och en ny moské byggdes upp. De kristna kompenserades med nya kyrkor runt om i staden. Moskén sägs innehålla profeten Johannes döparens huvud (Johannes är en profet i både den kristna och muslimska traditionen) och imam Husseins huvud. Hussein var profeten Muhammeds barnbarn och dog i strid mot de umayyadiska härskarna i Karbala 680. Därefter ska hans huvud tagits till härskaren i Damaskus för att till slut hamna i det östra hörnet av Umayyad moskén. Hussein vördas av framför allt shia muslimer, som ser honom som martyren per excellence. Vid ett tillfälle när jag går förbi moskén ser jag över ett hundratal män och kvinnor vandra i procession från den stora marknadsgatan ”Souq hamidiyya” mot moskén. De ser ut att vara från den indiska subkontinenten, slår sig för brösten och skanderar samtidigt som de med stadiga kliv marscherar in i moskén. Troligtvis är de shiitiska pilgrimer som så många andra shiitiska pilgrimer besöker platsen där Imam Husseins huvud finns att beskåda (i inlindad form). Just religiösa processioner verkar vara ganska vanligt förekommande i staden. Vid ett annat tillfälle ser jag fler hundra kristna tåga igenom staden med ljus i händerna, och vid flera tillfällen får jag möjligheten att iaktta busslaster med pilgrimer från olika hörn i världen lotsas runt i staden.

Runt Damaskus finns många kristna kyrkor och kloster. Ungefär två mil utanför huvudstaden ligger byn Maluula. Här finns flera kristna helgedomar väl värda att besöka men det mest intressanta med Maluula är att man där som enda plats i världen (tillsammans med ett par andra byar i närheten) fortfarande talar arameiska, det språk som Jesus talade. I Maluulas kloster och i byns kyrka används arameiska vid mässan. Men språket används inte bara i liturgiska sammanhang utan är även ett talspråk som används av innevånarna i Maluula och som de stolt låter besöker ta del av.

En annan mycket intressant plats jag besökte utanför Damaskus är klostret Mar Musa. Ute i öknen, långt bort ifrån närmaste bebyggelse, tonar klostret upp sig på en klippa. Efter att ha kämpat mig upp många hundra trappsteg kommer jag upp i en urgammal stenbyggnad som utgör den ena hälften av klostret. Här bor munkarna. Klostret är nämligen bebott av både munkar och nunnor. De senare bor i en separat byggnad något länge upp i bergen och är inte öppen för besökare.

Enligt legenden grundades klostret på 500-talet av Moses Abbesiniern. Han var en prins som skulle ha föredragit klosterlivet över tronen. Enligt arabiska inskriptioner i klostrets kyrka så är byggnaden åtminstone från 1100-talet. Vackra fresker, vissa runt tusen år gamla, pryder väggarna. Alla människor är välkomna till klostret, mat och boende är gratis, men man förväntas delta på mässorna och respektera klostrets regler. De flesta besökare är från Europa, Nordamerika och Sydostasien. Även om många av besökarna till klostret är kristna så är alla välkomna. Jag träffar även en muslimsk turist från Kaukasus och en ung muslimsk kille vid namn Muhammed som skickats hit av sina föräldrar. De ansåg att klostret var en bra miljö för honom att vistas i då han hade ett viktigt prov att plugga till.

En ung munk-aspirant vid namn Louis berättar för mig att klostret har en uttalad ekumenisk hållning. Man har goda kontakter med de muslimska byarna i trakten och man håller gärna möten och sammankomster med muslimer eller kristna av andra inriktningar även om klostret är uttalat katolskt. I klostrets stora bibliotek hittar jag en enorm mängd böcker om framför allt islam men även om andra religioner.

Efter en middag (bestående av olivolja och bröd) vänder jag mig till Fader Paolo som varit i klostret i snart två årtionden och leder dess verksamhet. Jag frågar om hur han ser på den religiösa smältdegen i Syrien och relationerna religiösa grupper emellan. Fader Paolo menar på att den religiösa toleransen i Syrien inte bör ses som något märkligt. I de länder i regionen som hyser konflikter mellan olika religiösa grupper finns ofta politiska och ekonomiska förklaringsmodeller till våldet. I Islam finns mycket gott och Koranen förespråkar tolerans menar Fader Paolo. Men den kultur av gästfrihet och grannsämja som präglats Syrien sedan urminnes tider är den viktigaste förklaringen till de goda relationerna mellan de olika religiösa grupperna i Syrien, fortsätter han.

Vid mässan väljer Fader Paolo att inleda med att uttrycka sin oro sig över de uppgifter om våldsamheter i Egypten som nått klostret (som må vara geografiskt isolerat, men har både telefon och internet). Den demokratiska revolutionen i Egypten hade då inlett sitt blodigaste stadium och Fader Paolo ber för en demokratisk och fredlig utveckling i landet.

Sammanfattning:

Under min tid i Syrien fick jag en bild av Syrien som ett tolerant och multireligiöst samhälle. Olika religiösa grupper tycktes kunna uttrycka sin religion fritt utan rädsla. Alla Syrier jag talade med framhärdade att man i Syrien respekterade varandras religion och särart. I Syrien har olika religioner levt sida vid sida sedan urminnes tider. I skrivande stund har protester börjat ta vid i Syrien över den politiska repression som finns i landet. Under mitt besök oroade sig många över utvecklingen i regionen. Man gladdes över de demokratiska framgångarna i Tunisien, men var oroliga för vad en instabilitet skulle innebära för Syrien. Landet styrs av en minoritet som är rädd att släppa ifrån sig makten. Den stora sunnitiska majoriteten har länge saknat en representativ röst i landet politik. Många oroade sig därför för att ett regimskifte skulle kunna leda till en balkanisering av landet där olika religiösa och etniska grupper ställdes emot varandra. Syrierna har på allt för nära håll sett just det hända i grannländerna Libanon och Irak. Även sunnimuslimer jag talade med oroade sig för framtiden, vissa var rädda för att ett regimskifte skulle kunna leda landet i en mer socialt konservativ och islamistisk riktning.

Det finns två huvudsakliga förklaringsmodeller till varför relationerna mellan de olika religiösa grupperna i landet är så goda. Den ena betonar att den religiösa toleransen är ett naturligt inslag i Syrien kultur och tradition. Den andra hänvisar till att den auktoritära Syriska regimen, som själva är från den alawitiska minoritetsgruppen, har haft nolltolerans emot sekteristiska yttringar och tvingat på landet dess religiösa tolerans.

Det kan ligga något i båda förklaringarna. Syriens tradition och kultur är en av samförstånd och respekt för olikheter. Samtidigt har inte lokala missförhållanden kunnat yttra sig som religiösa konflikter då regimen inte tillåtet den typen av missnöjesyttringar.

Just nu sveper en demokratiseringsvåg över regionen. För Syrien är en demokratisering där alla landets grupper blir representerade inom ett demokratiskt ramverk den enda långsiktigt hållbara modellen för att bibehålla de goda relationerna som nu finns mellan olika religiösa grupperingar. Många befarar samtidigt att regimen inte kommer ha viljan att genomföra demokratiska reformer i landet och att ett eventuellt uppror därför kan bli mycket blodigt och ställa religiösa grupper mot varandra. De protester som hittills genomförts i Syrien har mötts av massarresteringar eller dödligt våld av regimen. Protesterna har nästan bara hållits i sunnimuslimska områden vilket spär på misstankarna att en syrisk revolt kan ställa landet sunnitiska majoritet mot de många religiösa och etniska minoritetsgrupperna.

Syrien har länge varit en modell i mellanöstern då det gäller att respektera religiösa olikheter och särdrag. Men regimens oförmåga att reformera och demokratisera landet riskerar att skjuta detta samförstånd i sank, och risker att ställa landets religiösa grupper mot varandra.

Källor:

Financial Times, 2010
Larsson, Göran, Virtuell Religion – Globalisering och Internet. Lund: Studentlitteratur. 2002.
Mångfaldsbarometern 2010.
Nisan, Mordechai, Minorities in the Middle East – A History of Struggle and Self-Expression. London: MCFarland & Company Inc. 2002.
Bengio, Ofra & Ben-Dor, Gabriel, Minorities and the State in the Arab World. London: Lynne Rienner Publishers. 1999.
[1] Enligt medieforskaren Håkan Hvifelt kunde ungefär 85%av mediernas beskrivning av islam kopplas till våld och krig. Se Larsson, Göran, Virtuell Religion – Globalisering och Internet. Lund: Studentlitteratur. 2002, s. 53.

[2] Mångfaldsbarometern 2010 s. 27-28.

[3] Saleh, Heba, ”Sectarian clashes kill 13 near Cairo” Financial Times, nätupplaga, www.ft.com/cms/s/0/8703a202-4a72-11e0-82ab-00144feab49a.htm, 2010-03-09.

[4] När ordet sekt används i religionshistoriska sammanhang så åsyftar det en religiös rörelse som brutits sig loss ifrån huvudfåran inom religionen och har en alternativ tolkning. Ingen av de negativa konnotationerna som ordet ”sekt” har idag bör läsas in i beskrivningen.