Colombias barn berättar.

Stipendiat
Julia Svanberg

Stipendiebelopp
10000 kr

Sammanfattning

Under de stundande fredsförhandlingarna i Colombia är det viktigt att få en klar bild över de övergrepp som skett mot landets mest utsatta grupp – fattiga unga internflyktningar. Jag vill genom att förmedla deras berättelser bidra till att skapa en grogrund för fred och försoning. Ingen rättvisa kan skapas om orättvisorna förblir osynliga.

Projektbeskrivning

Rapport 1. Julia Svanberg
Colombias barn berättar
”Fred? Inte förrän alla kort läggs på bordet. Barnen här… mördade familjemedlemmar, massakers, övergrepp… ingen har lyssnat på vad de varit med om.”
Det var i september 2012 som jag frågade Enith Días, föreståndare och eldsjäl för ett barnhem i den colombianska staden Medellín, vad hon tyckte om de spirande fredsförhandlingarna mellan FARC-gerillan och regeringen. Hennes svar var på många sätt symptomatiskt och vi pratade länge om den sorliga kombo som förföljt Colombia genom tidigare försök till fred – offrens osynlighet och straffrihet.
Eniths dröm var att barnens berättelser skulle komma ut. Jag, som själv jobbat och levt nära den väpnade konflikten i många år, föreslog att jag skulle kunna samla ihop dessa berättelser i en skrift eller bok med dubbelriktat syfte. Barnen å ena sidan skulle få känna att deras berättelser var viktiga och togs på allvar. Å den andra skulle omvärlden få en ökad möjlighet till att förstå hur situationen för många unga colombianer tett sig under de senaste tio åren.

Nu med ett beviljat stipendium i bagaget kommer den första delen av projektet bli verklighet. I början av 2013 kommer jag samla in material genom att intervjua barnen på barnhemmet och utföra en fältresa till Córdoba.
Under tidigare besök – april 2012 och september 2012 – har jag lärt känna många av barnen och fått lyssna på delar av deras historier. Två saker har slagit mig under detta förarbete. En är att barnen vill berätta. ”Är det min tur att berätta nu? Snälla!”, har det låtit när jag kommit på besök. En annan är att en uppväxt i krig handlar naturligtvis inte bara om krig. Bland vapen, försvunna pappor och flykt finns också klätterträd, kompisar och favoriträtter, hopp, drömmar och vilja till förändring.  Mitt främsta verktyg är klassisk ljudupptagning. Jag vill så långt det går kunna fånga barnens unika vittnesmål med deras egna ord.
Under resan till Córdoba vill jag framför allt få en uppfattning om det regionella sammanhang barnens berättelser utgår ifrån. Parallellt med deras historier kommer jag teckna en ramberättelse om den väpnade konflikten ur ett internflyktningperspektiv.  Córdoba hamnar i fokus eftersom de flesta av barnen flytt därifrån.

Fred i Colombia?
Inte alls omöjligt! Men trots pågående fredsförhandlingar, DDR-processer och landåterlämningsprogram tror jag att vägen dit är lång. Jag tror också att en förutsättning för att freds- och nedrustningsprocesser ska bli hållbara är att alla inblandade känner att de fått någon slags rättvisa och blivit tagna på allvar. Först då finns möjlighet till försoning. Det första steget är att få berätta om vad man varit med om, i synnerhet när det gäller barn och unga. Det är de som kommer att växa upp och bli vuxna i en förhoppningsvis lyckad fredsprocess.
Med önskan om att mitt projekt kan komma att bidra en smula!
MVH
/Julia Svanberg
På min blogg Mammas Machete kommer jag följa upp projektet http://www.mammasmachete.se samt på den för ändamålet nystartade bloggen Colombia berättar. http://colombiastory.blogspot.com

Slutrapport

Rapport 3.

Colombia är med sin halvsekel långa väpnade konflikt det land i världen med flest internflyktingar näst Sudan. Barn och ungdomar som flytt sina hem är särskilt utsatta. Mitt projekt ”Colombias barn berättar” har gått ut på att lyssna till deras berättelser med syfte att ge unga internflyktingar en röst och bidra till en grogrund för fred.

Under fältarbetet i Medellín med omnejd intervjuade jag både direkt och indirekt berörda människor om internflyktingskapet ur ett barn- och ungdomsperspektiv. Jag mötte på stor respons. Många vuxna internflyktingar sökte upp mig och ville berätta om sina erfarenheter från barndomen. Jag fick också möjlighet att möta människor utanför det barnhem som var mitt fältfokus från början (se delrapport).

Att möta internflyktingar i stans urbana krigszoner gav mig nya idéer och infallsvinklar. Alla hade flytt den väpnade konflikten, men detta betydde sällan att de kommit bort från den. De riskerade dagligen att träffas av en ”astray bullet” eller rekryteras in i kriget av urbana krigsaktörer och kriminella gäng. Många var redan rekryterade och arbetade som knarkkurirer eller yrkesmördare. Samtidigt mötte jag på stor vilja till förändring. Vi vill ju inte ha det så här, sa många, men det finns inga andra alternativ. Skolmaterial var dyra, skolvägen farlig. Mamma behövde hjälp att försörja småsyskon. I brist på tillgång till grundläggande välfärd blev ofta de kriminella gängen den enda ”säkerhet” som erbjöds – i utbyte mot ungdomarnas lojalitet.

Här började jag omvärdera mitt projekt en smula. Hur kunde jag bäst nå mitt syfte att ge dessa unga internflyktingarna en röst? Var det verkligen att ”lyssna och skriva” eller kunde man också göra på ett annat sätt som kunde fylla fler funktioner och gynna ungdomarna på bästa vis?

I februari startade jag och en socialarbetaren Maria Isabel Mesa en workshop för unga i urbana krigszoner. I ”Skaparverkstan” fick de gratis tillgång till konst- och pysselmaterial och kreativ vägledning en gång i veckan. Syftet var att ge barn och unga en möjlighet att mötas i en trygg miljö, öka deras självkänsla och på så sätt ge dem verktyg till att själva bekämpa våld och konflikt.

Trots mycket små resurser kunde vi under våren utvidga verksamheten med stöd av Ankarstiftelsen och privatpersoner. Inspirerade av ”Colombias barn berättar” började vi låta barnen och ungdomarna skapa på olika teman som knöt an till deras historier och sammanhang. Snart kunde jag inte riktigt se skillnad på de båda projekten. Skaparverkstan, som jag först hade tänkt på som ett fint sidospår, var på väg att uppfylla ”Colombias barn berättar”s syfte och mål – att ge de unga internflyktingarna en röst. Det var en fin insikt.

I sommar har 16 konstverk på tema ”det jag tycker bäst om” av barn mellan 8-15 år skickats till Sverige och ställts ut under Ankarstiftelsens Colombiavecka på Öland. Ett mål är att fortsätta med utställningsverksamhet både i Sverige och på andra platser, samt hitta fler bra forum för barnens verk. En dröm är att nå ut till fler än de 285 barn som i nuläget är inskrivna i projektet, och kunna erbjuda deltagarna workshops i digitala medier. Kanske göra en tidning/webbsida som de skapar själva eller producera en egen dokumentärfilm.

Uppdatering

Rapport 2 – bra initiativ leder till fler bra initiativ
Den här rapporten skrivs när jag nyss kommit tillbaka från en research-resa i Medellín. Jag är elektrisk! Full av både smärta och glädje, sorg och hopp!
VAD HAR JAG GJORT?
1.    Gjort långa besök på barnhemmet Jocum för unga internflyktingar i Medellín. Samtal! Långa samtal med både eldsjälar, socialarbetare och de unga internflyktingarna som bor där. Jag har lyssnat på många historier. Bitvis mycket tunga, men också bitvis hoppfulla. Jag har även sysslat med det för barn viktiga ”bara vara där.” Göra läxor med de mindre barnen, rita och leka (min kamera är favorit, numera nedkletad med små händer!).
2.    Suttit ner med berörda för att planera och strukturera resten av projektet. Jag har tillsammans med Enith, eldsjäl och föreståndare för barnhemmet, fördjupat mig i upplägg och fått djupare kunskap om internflyktingkatastrofen. Jag har också undersökt möjligheterna att få bidrag för publicering och diskuterat spridning.
3.    Jag har gjort research om internflyktingsammanhanget även utanför barnhemmet. Jag har besökt communa 8 i Medellín där många internflyktingar hamnar. Jag har intervjuat många av dem för att få ett vidare perspektiv på konfliktens själ. Jag har även gjort intervjuer med personer från ”den andra sidan” – numera avmobiliserade gerillakrigare och paramilitär som satt människor på flykt från sina hem.
Bortom projektfokus har jag dessutom
4.    Satt igång en liten insamling för Eniths barnhem.
5.    Satt igång en insamling till material för en skaparverkstad för barn i Medellíns slumområden.
6.    Värvat en kompis som nu jobbar som voluntär på barnhemmet.
HUR HAR DET GÅTT?
Bra hittills!
Böcker i all ära, men jag kan aldrig sluta påpeka hur viktigt det är att samtala med och möta människor. Barnhemsbesöken gav mig enormt mycket, men även besöken i slumområderna och övriga intervjuer. Varje människas historia är oehört viktig för att förstå även större sammanhang. Omvänt har jag mött mycket optimism inför projektet. Många intervjupersoner har uttryckt glädje över mitt intresse för deras situation, tyckt att det är viktigt och att mitt arbete kan hjälpa till att fylla ett hål.
Många historier är oehört komplicerade. Mord, våld, flykt. Jag funderar mycket på bästa sättet att förstå dem och strukturera dem. Jag har också mer och mer kommit att inse att mitt projekt inte får bli ett hafsverk, utan en försiktig och långsam process som får ta tid. Intryck behöver skjunka in. Intervjupersoner behöver tid till eftertanke. Jag vill återkomma och kommer resa tillbaka till Medellín inom kort, förmodligen i samband med resan till Córdoba, den oehört våldsdrabbade region de unga internflyktingarna kommer ifrån.
VADÅ ”BORTOM PROJEKTFOKUS”?
En god vän till mig, Joana, följde med till barnhemmet. Hon skulle egentligen åka hem till Bogotá, men blev så sugen på att hjälpa till att hon avbokade sina möten och stannade hos Enith och barnen för att voluntärarbeta där i två veckor. Jag har nyss pratat med henne. Hon sitter och läser läxor med lille Brayan, 8 år. Nu ska dom gå och äta glass.
Personalen på hostalet vi bodde på, Casa Kiwi, blev också inspirerade. Vi skrev en fin skylt och fixade fram en liten burk till receptionen där hostalets gäster kan bidra med pengar till barnhemmet.
En annan fin konsekvens av Medellínresan var mitt möte med socialarbetaren María Isabel. Hon vill organisera en skaparverkstad för barn i Medellíns slumområden, men saknar material som fingerfärg, målarburkar och ritblock. Jag lovade att hjälpa till. Inspirerad av min lyckade insamling till en lekplats på colombianska landsbygden i juli 2012, publicerade jag en material-insamling på blogg och facebook. Nu finns det redan en fin summa pengar på mitt insamlingskonto till barnen i comuna 8. (se www.mammasmachete.se/love-fb för mer info.
Sammanfattningsvis är jag mycket nöjd över projektets gång hittills. Allra gladast är jag för insikten att bra initiativ leder till fler bra initiativ! Jag sitter här och småler nu, full av idéer, motivation och inspiration. Människors kraft och viljor. Ett stort träd med läkande krona, sidoskott, frön!