Cecilia Palme. 10 000 kronor. Volontär för mänskliga rättigheter

Stipendiat
Cecilia Palme

Stipendiebelopp
10000 kr

Sammanfattning

Jag kommer att åka på ett projekt som bedrivs i Ghana, Accra. Projektets huvudsyfte är att öka kunskaperna, medvetenheten och förståelsen för konventionen om mänskliga rättigheter. Framför allt kommer arbetet bedrivas för de mest utsatta, barn och kvinnor. Detta kommer att öka internationell förståelse både för dem som får en ökad medvetenhet men också för mig som kommer att uppleva hur de ser och upplever dessa frågor.

Projektbeskrivning

Jag kommer att åka på ett projekt som bedrivs i Ghana, Accra. Projektets huvudsyfte är att öka kunskaperna, medvetenheten och förståelsen för konventionen om mänskliga rättigheter. Framförallt kommer arbetet bedrivas för de mest utsatta, barn och kvinnor. Vi hoppas att detta ska leda till en ökad internationell förståelse för dem som får en ökad medvetenhet om omvärlden och om deras rättigheter. Det är svårt för befolkningen i Ghana att få den informationen som vi ser som självklar. Det hänger ihop med att det i Ghana pratas ca 54 språk men endast har ett officiellt språk vilket är engelska. Engelska är även det språk som det undervisas på i skolorna. Problemet blir då för de som inte har gått i skolan och därför inte kan engelska, de har svårt att vara delaktiga och få tag i den information de berörs av då alla medier sker på engelska. För mig kommer detta också bli en upplevelse och en stor lärdom om hur de har det, hur de ser på mänskliga rättigheter och på samhället de lever i.

Fattigdom är ett annat mycket stort problem i landet som bland annat leder till att familjer inte har råd att låta sina barn få den utbildning de har rätt till. Ett av de projekten jag kommer att delta i handlar just om slavarbetande barn.

Jag kommer att åka med en organisation som heter Projects Abroad. De har volontärer runt om i hela världen som arbetar i olika projekt. Jag kommer att arbeta tillsammans med en lokal stab i Ghanas huvudstad Accra.

Slutrapport

Volontär i Ghana för mänskliga rättigheter
Under min tid i Ghana som volontär har jag huvudsakligen varit involverad i fyra olika projekt. Det första projektet var mot slavarbete av barn i Voltaregionen i centrala Ghana.  Problemet med barn som säljs som slavar för att arbeta på sjön Volta är ett stort problem i området. De barn, som ofta säljs i mycket tidig ålder, jobbar under fruktansvärda förhållanden och får inte chans till utbildning. Vi åkte dit upp vid två tillfällen för att arbeta tillsammans med en lokal organisation som arbetar med dessa frågor, PACODEP. Tillsammans med dem har vi genomfört många presentationer och diskussioner kring frågor som rör barnarbete och rätten till utbildning. För att nå ut till så många som möjligt har vi varit ute i olika samhällen och byar för att prata. Vi har också pratat med lokala politiker, elever i både grund- och gymnasieskolan men även direkt med de fiskemän som har slavarbetande barn på sina båtar ute på sjön. Vi har också varit med och bildat lokala underorganisationer till PACODEP som ska hjälpa dem i deras arbete. Deras huvuduppgift blir att vara nära folket och rapportera om det som inte fungerar i samhället och om de barn som far illa till PACODEP.
De barn som har blivit räddade från slavarbete är ofta mycket svaga och skadade både fysiskt och psykiskt. Därför har vi i samarbete med en skola i Kete-Krashi, som är största staden i regionen, en speciell plan för dessa barn och ungdomar. Organisationen som jag arbetat för har lärare och barnpsykolog som arbetar som volontärer med dessa barn. Barnen får möjlighet att bo på barnhem i anslutning till skolan och gå i en speciell klass med andra som missat de tidiga skolåren.
För att nå ut till ännu fler om vårt arbete hade vi två volontärarbetande journalister som dels dokumenterade i bild och text på facebook men också varje vecka i en utav Ghanas rikstäckande nyhetstidningar, om vårt arbete.
Jag har också varit med i ett projekt mot våld i hemmet. Våld mot kvinnor och barn är ett stort och utbrett problem i många områden i Ghana men vi valde att arbeta särskilt i ett område, Tema, cirka en timme utanför huvudstaden Accra. Våld mot barn och särskilt i uppfostringssynpunkt är varken en hemlighet, gömt eller det minsta ovanligt. Barnen slås både av lärare och föräldrar när de gjort något som inte faller innanför ramen för vad som de tycker är tillåtet. De träpinnar de oftast slår barnen med finns att köpa i speciella affärer och finns i olika storlekar beroende på barnens ålder.
Vi var där för att diskutera andra sätt att uppfostra sina barn och se om de kunde hitta andra lösningar än att slå barnen. De är såklart en svår fråga och inget som man ändrar på en dag, men för många fanns det inte ens ett alternativ till barnaga innan vi hade varit där och pratat. De visste inte ens att det fanns några andra sätt att uppfostra ett barn än att slå dem, de hade aldrig reflekterat över frågan.
Det var också vårt mål, att öppna deras sinnen, och få dem att reflektera över vad de gör. För att om man inte ser det som ett problem så kommer det aldrig att ske en förändring.
Vi diskuterade bland annat vikten av att prata med barnen, föra en diskussion och få dem att förstå vad som är tillåtet och inte och varför det som inte är tillåtet inte är tillåtet.
De var mycket positivt inställda till, att iallafall minska på barnaga, men det som gjorde det svårt var att de inte riktigt kunde förstå hur de skulle få någon respekt av barnen. När man alltid delat ut hårda straff till den som gjort något felaktigt har gjort att barnen har uppfört sig och visat respekt menade de. Om man nu skulle sluta slå barnen var de rädda att förlora den makten att styra dem.
Våld mot kvinnor är, tvärt emot våld mot barn, mycket gömt och tabubelagt. De som skäms är kvinnorna. De har svårt att erkänna och svårt att prata om det. För att göra det lättare för dem att berätta sanningen valde vi att göra många enskilda intervjuer med kvinnor. Då fick man höra många historier om hur illa de behandlas och hur vanligt det är. Kvinnorna är rädda för att bli lämnade av sina män eftersom att det oftast är de som försörjer familjen, styr familjens utgifter och äger det som har ett värde. Kvinnorna känner också många gånger att de inte har någonstans att vända sig när de blivit utsatta för någon typ av övergrepp. Att man anmäler sina skador är därför mycket ovanligt. Även om polisen hjälper kvinnorna gratis är det en stor kostnad att ta sig till ett poliskontor. Men den största anledningen till att kvinnorna inte söker hjälp och stöd är bristen på tillit till polisen. De är rädda för att polisen ska skvallra till deras män och att situationen då ska bli ännu värre. Uppgivenheten när polisen varken har tid eller resurser att kunna hjälpa dem så mycket som de behöver. Många visste heller inte att det fanns hjälp att få eller att man kunde anmäla övergrepp. Det var också få som visste var poliskontoret låg.
Efter att ha lyssnat till kvinnor och män i både enskilda och gruppsamtal förberedde vi tillsammans en presentation om vad som är ett övergrepp och vad man ska göra och vart man ska vända sig om man blivit utsatt för ett övergrepp. Eftersom att vi såg ett tydligt mönster av att de som blivit utsatta för någon typ av övergrepp sällan sökte hjälp valde vi att bjuda in polis, socialtjänsten och en journalist som skriver mycket om dessa frågor. Responsen vi fick var enorm. Många kvinnor var mycket tacksamma över att veta vad de hade för rättigheter, att det som de hade blivit utsatta för inte ska accepteras och var de kan få hjälp.
Det tredje projektet som vi arbetade med var om äktenskap, vad som händer med ägodelarna när mannen eller kvinnan dör. Vad skillnaden är om äktenskapet är registrerat eller inte och om testamente finns eller inte. I Ghana finns det många sätt att registrera sitt äktenskap, och månggifte är tillåtet under en viss lagstiftning. Det är mycket vanligt att äktenskapet inte är registrerat. Ovetskapen om hur man registrerar sitt äktenskap är ofta en av orsakerna, en annan att mannen inte vill registrera äktenskapet eftersom att han då står ansvarig och måste dela med sig av sina ägor vid en eventuell skilsmässa. Det är också en kostnad för paret. Kvinnan är den som oftast får lida för detta. Det är inte många kvinnor som har en inkomst att försörja sig själva om de blir lämnade. Det blir då ett otryggt sätt för kvinnan att leva då hon vet att hon inte klarar sig utan mannen. Hon blir osjälvständig och har svårt att säga ifrån och ta risker. De kvinnor vi träffade berättade om att om mannen dör eller lämnar äktenskapet och de inte har ett registrerat äktenskap tillfaller alla mannens ägodelar hans familj. Kvinnan och barnen tvingas då flytta hem till kvinnans föräldrar eller så får hon försöka hitta någon ny man som kan försörja dem.
Testamenten förekommer mycket sällan och det finns främst två orsaker till detta. Den ena är att många inte vet hur man gör, varför och vad det är för något. De flesta som vi träffade hade aldrig hört talas om det. Den andra orsaken är att många i Ghana tror på häxkrafter. De tror att människor kan i sitt undermedvetna påverka och göra onda saker med sina häxkrafter. De tror alltså att om de skriver ett testamente så kommer den som inte blir nöjd med sin lott straffa de andra med hjälp av sina häxkrafter.
I detta projekt besökte vi tre olika byar utanför Accra. Byarna som var mycket fattiga och outvecklade skilde sig mycket från varandra fast än att de bara låg några kilometer från varandra. De pratade helt olika språk och inställningen de hade till nytänkande och till oss var mycket varierande men till en början mycket skeptisk. Efter att ha besökt dem vid två tillfällen började de i alla fall lyssna och diskutera med varandra och oss. De blev mer och mer intresserade och det var en mäktig känsla när vi var i den ena byn för att prata och de efter långa diskussioner hade kommit fram till att alla i byn skulle skriva testamenten tillsammans. De tyckte att de lagar som fanns som styrde hur deras ägodelar skulle fördelas efter deras död var orättvisa och bristfälliga.
Den organisationen som jag åkte med, Project-Abroad, hade ett samarbete med en grundskola och en gymnasieskola i området. Ett samarbete som hade som syfte att sprida kunskaper kring mänskliga rättigheter till barn och ungdomar. Vi satte ihop en lektionsserie på fem lektioner som handlade just och mänskliga rättigheter. Lektionerna var inriktade på aktivt deltagande från elevrenas sida och avslutades med en stor debatt.
Att få åka till Ghana var för mig en lärorik upplevelse och ett stort äventyr. Jag har lärt mig mycket under resans gång och utvecklats som person. Jag hoppas och tror att även om just jag inte förändrade så mycket hjälpte jag dem att öppna ögonen, vidga vyerna och se nya möjligheter i deras vardag som kan var tillhjälp för dem. Jag tror även att många av de som vi har träffat har lärt sig något nytt och känner sig mer inkluderade i det samhälle de lever. Det är inte lätt att förändra samhällen och framförallt så tar det tid. Viljan och engagemanget måste komma från folket. Ett utav de stora problemen som jag upplevde var att förändring går mycket långsamt i Ghana och att landet är mycket uppdelat. Undervisningen i skolan sker på engelska, alltså har alla som gått i skolan mycket bra kunskaper i språket. De som inte fick chansen att gå i skolan hamnar däremot mycket utanför. I Ghana talas 54 olika språk som är mycket olika varandra men det enda officiella språk de har är engelska. Nyheter, lagar, domar, TV, radio, tidningar och de flesta böcker är på engelska. Detta gör att de som inte fått den utbildning de har rätt till hamnar ännu mer utanför i det samhälle de lever i. Ett splittrat samhälle som Ghana är blir då svårt att förända eftersom att information endast når en bråkdel av befolkningen. När människor som bor i byar bara några kilometer från varandra inte kan kommunicera så tar det längre tid att skapa någon form av förändring. Byar och samhällen där utbildningsnivån är låg blir på så vis också ännu mer segregerade och utestängda från omvärlden.
Jag fick chansen att se och lära känna ett folk och en kultur som på många sätt var väldigt olik den jag lever i. Jag fick chansen att lyssna på människor som ville berätta och jag fick prata med människor som ville lära sig och lyssna på mig. Jag känner verkligen att jag fick bra inblick i deras vardag och deras sätt att leva på. Att leva i en familj, som jag gjorde under hela tiden gjorde också att jag fick se hur deras familjeliv såg ut och se vardagen. Det gjorde det också lättare att förstå deras sätt att leva och ha förståelse för de olikheter men också de likheter som finns mellan deras och min verklighet.

Uppdatering

Ett möte som berörde mig mycket och som jag aldrig kommer att glömma
Den lilla staden Kete-Krashi i centrala Ghana är huvudstaden för Volta regionen. Volta är en stor sjö som sträcker sig genom nästan hela landet. Sjön är en stor inkomstkälla för landet och skapar många jobb och förser många människor med mat. Det finns dock också många baksidor med sjön som inte bara blivit en marknad där man säljer fisk utan också en marknad där barn köps och säljs som arbetskraft. Många av barnen, i väldigt unga åldrar, säljs för nästan inga pengar alls och tas från sina föräldrar för att jobba under fruktansvärda förhållanden. Barnen säljs ofta med falska lovord om skolgång och ett bättre liv.
Ett stort problem är att många föräldrar inte ser fördelarna med att låta sina barn gå i skolan. Skolorna är på många ställen mycket dåliga och även om barnen gått hela sina liv i skolan är det ingen garanti på att de harlärt sig mycket alls. Få lärare eller inga lärare alls, lärare med dåliga kunskaper, som inte dyker upp eller avsaknaden av skolbyggnader, är några av de problem som gör utbildningen mycket bristfällig. Att då istället låta barnen arbeta och lära sig ett arbete gör att barnen säkras arbete och inkomst i framtiden.
PACODEP är en lokal organisation som arbetar i området med just dessa frågor och försöker frita barn från det slavarbete som de är fångar i. Jag har arbetat för volontärorganisationen Projects-Abroad, och vi har tillsammans med PACODEP, haft en kampanj i området för att öka medvetenheten och kunskaperna om problemen med slavarbete utfört av barn, och vikten av att ge barnen en bra start i livet och en utbildning.  Vi har besökt många samhällen i regionen som ofta var mycket isolerade och där utbildningsnivån var mycket låg. Förutom att vi har pratat i byarna, både med män, kvinnor och barn, har vi varit i grund- och gymnasieskolor och pratat med dem om deras rättigheter. Vi pratade också om vikten av deras roll som den nya generationen som kan förändra och inte göra om de misstag som generationerna före dem gjort.
Ett möte som berörde mig mycket och som jag aldrig kommer att glömma var när vi en av de första dagarna, åkte ut på sjön Volta för första gången. Vi hann inte åka långt ut förrän man såg många andra båtar. I nästan alla båtar vi mötte kunde man se antingen hårt arbetande barn, barn som gömde sig under näten eller barn som bara satt snällt och log. Männen känner igen oss och därför ser de till att barnen gömmer sig eller åtminstone inte jobbar så att vi ser. De vet att deras verksamhet inte är laglig och är rädda för det straff man kan få för att ha köpt barn som arbetskraft, som är minst är 5 års fängelse. Efter att ha åkte ut en bit längre får vi syn på en båt med en man och en pojke som de känner väl till, och vi åker närmare för att prata med dem. Med hjälp av en tolk så försöker vi och en representant från PACODEP prata med dem. Till en början säger de inte mycket men sedan kommer lögnerna, samma historia som hörts så många gånger förut. Representanten från PACODEP, som pratat med dem och många andra, säger att fiskarna vet vad de ska säga och att samma historia tas om och om igen. Fiskaren säger att pojken i vanliga fall går i skolan men att han idag har ledigt på förmiddagen och därför hjälper sin far med fisket. Pojken, som antagligen inte alls är son till mannen eller ens släkt med honom, sitter och tittar på oss med stora ögon och ler.
Många av barnen vi såg och träffade var inte äldre än 5 år. De berättade att de ofta säljs för första gången runt den åldern, innan de har hunnit börja i skolan. De tas från sina föräldrar och mot det så får föräldrarna en summa pengar varje år. Det kan vara allt ifrån 80 kr upp till några hundra kronor per år. Därför är det också en mycket känslig fråga, fiskemännen som har betalat för den här arbetskraften tycker således att de har rätt till barnet. Det är inte ovanligt att de, förutom att de jobbar oändligt många timmar på sjön med fisket, också jobbar hemma på deras gård eller utnyttjas sexuellt.
Fritagningen av barn är heller inte lätt. Det gäller att inte hamna i konflikt med fiskemännen men det fungerar oftast inte heller att bara köpa ut barnen eftersom att de då bara köper ett annat barn. Under en period var det en annan organisation som höll i fritagningen på sjön men som senare fick lämna sjön på grund utav konflikter som uppstod. Fiskemännen blev upprörda eftersom att de tycker att de stal något från dem som var deras. Resultatet blev att de fiskemän som blivit av med sina slavarbetande barn köpte andra barn som kunde arbeta åt dem. De började även beväpna sig på sina båtar. Nu sker alltså fritagningen endast genom förhandlingar där man försöker, tillsammans med fiskemännen, komma fram till hållbara lösningar utan slavarbetet. Förhandlingarna kan ta lång tid men har visat sig ge goda resultat, där de inte köper in andra barn.
Jag hade läst om barnslaveriet på sjön och sett bilder på det, men allt blev så mycket mer verkligt när jag satt där i båten och såg det med mina egna ögon. Det måste vara bland det grymmaste ett barn kan vara med om, att bli såld av sina föräldrar och tagen till en annan by för att arbeta under fruktansvärda förhållanden. Att inte veta om man någonsin kommer få återvända hem och träffa sin släkt och vänner. Att som barn inte få den tryggheten eller utbildningen som ett barn har rätt till.