Annette Rosengren. Publicering hö 2013 av bok om unga flyktingars möte med EU, med start i Grekland. 25 000 kronor

Stipendiat
Annette Rosengren

Stipendiebelopp
25000 kr

Sammanfattning

1) Boken ska komma ut hösten 2013 med allmänheten i bred mening som målgrupp, 2) boken ska användas som underlag vid föreläsningar, möten och diskussioner med och om ungdomar, 3) ett samarbete om detta sker med bl a den nybildade Sveriges Ensamkommandes Förening, 4) boken, föreläsningarna, mötena, diskussionerna har som syfte och mål att slå hål på myter om vi och dem o verka enligt just de syften stipendiet har. 5) En översättning till grekiska och publicering planeras.

Slutrapport

Springa på vatten. Transit Grekland. Om flyktingar och immigranter i EUs utkant

Författare Annette Rosengren. Carlsson Bokförlag 2014.

Med tryckningsbidra från bl.a. Olof Palmes minnesfond kom min bok ”Springa på vatten. Transit Grekland. Om flyktingar och immigranter i EUs utkant” ut i mars 2014. Boken bygger på återkommande vistelser i Aten, där jag har följt flyktingar och immigranter, oftast från Afghanistan, eftersom Afghanistan har varit och är ett av världens mest flyktingproducerande länder. I boken möter läsaren många människors erfarenheter av att ta sig in i EU och sedan försöka överleva i ett land där de hamnar i en misär, som många aldrig har upplevt tidigare. De möter en asylhantering som inte fungerar, och möter en numera omfattande xenofobi, rasistiskt våld och polisbrutalitet, men också vänliga greker.

Många av dem är unga män och pojkar, hazarer från Afghanistan eller uppvuxna i Iran som afghanska flyktingar. De unga, ensamkommande männen, kommer oftast sist i köerna till socialt stöd eftersom barnfamiljer och gamla anses mer utsatta, och de är mest utsatta för rasism och polisvåld. De anses kunna klara sig ändå, och visar ofta upp ett glatt ansikte, kanske för att de har uppfostrats till att pojkar inte gråter.

Boken beskriver i sista kapitlet bl.a. hur det har fått för dem som jag har följt sedan 2011.

Flyktingarna, även erkända flyktingar med uppehållstillstånd, har varit de som först fått känna av Greklands ekonomiska kris. Alla vill bort från detta land, som på olika sätt blir en fälla för dem. Texten är också mer övergripande och bygger då på samtal med forskare, med jurister, socionomer, läkare och volontärer inom grekiska frivilligorganisationer för flyktingar och på rapporter,  internetbaserad kommunikation och annan information. Jag skriver även om xenofobin i Grekland, det neonazistiska partiet, polisens razzior mot flyktingar och interneringsläger, om vilka Läkare utan Gränser lämnade en omfattande rapport nyligen.  Boken inleds med ett trettiotal av mina fotografier tagna i Aten under tre månader hösten 2011.

Jag är väldigt nöjd med boken, som balanserar mellan nära möten med människor, som läsaren får följa under flera år, och övergripande perspektiv på bl.a. EU:s gräns- och flyktingpolitik. En del har till slut lyckats komma ut ur Grekland, andra finns fortfarande kvar och jag fortsätter att träffa dem.

Nästa steg är att boken måste nå ut, vilket är svårt i. Jag kommer tala utifrån boken i flera sammanhang den närmaste tiden, och jag kommer använda boken i andra liknande sammanhang. Genom att jag fortsätter med kontakterna i Aten kommer innehållet kunna hållas levande med uppgifter om hur ”den och den” har det just nu, och hur det är i Grekland. I min ansökan skrev jag om kontakter till Föreningen/Förbundet för ensamkommande i Sverige och den kontakten kommer fortsätta bl.a. genom ömsesidigt engagemang i den svenska flyktingrörelsen.

En bok förändrar inte välden, men den kan bidra till intresse för människor från andra länder, förståelse för människors utsatthet i länder som Afghanistan (men också länder som Iran, Irak, Sudan etc etc) och för nödvändigheten av fred och tolerans i världen. ”Tiden för krig är slut nu, nu är tiden för utbildning för mitt folk”, säger Ghulam från Afghanistan i boken. Självklart är bokens budskap antirasistiskt.

Det långa arbete som har lett fram till boken har gett kunskap som jag nu använder vid olika tillfällen. Boken fokuserar Grekland och i synnerhet Aten, där flyktingar samlas. I dag kommer de flesta från Syrien och Afghanistan, men Greklands del av EUs yttre gräns är så välbevakad nu att nykomlingarna är långt färre än 2010-2011. Drunkningsolyckorna på Medelhaven drabbar allt fler genom att den som vill söka asyl i ett EU-land måste söka det i landet i fråga. Visum är mycket svårt att få och man måste resa irreguljärt.

En del lyckas på olika sätt så småningom ta sig till bl.a. Sverige. Söker de asyl här finner de att kommer de från Syrien får de i allmänhet stanna – om de inte Dublindeporteras till t ex Italien eller Bulgarien – men kommer de från Afghanistan och inte blir accepterade som ensamkommande minderåriga blir de ofta inte trodda för sina flyktingskäl och får avslag och besked om att de ska deporteras till Kabul. Den som har sett sin pappa torteras och dödas behandlas mycket olika om han kommer från Syrien eller från Afghanistan. Om Sverige finns det mycket litet av i boken, som ju fokuserar Grekland, men jag kompletterar när jag talar om boken.  Tyvärr kan jag också berätta om grymma konsekvenser av att dumpas i ett Kabul, där svenska myndigheter menar att en ung man kan klara sig.

Boken är utomordentligt bra som utgångspunkt för att tala om många olika aspekter på hur det kan vara och bli när människor ber om skydd.

April 2014, Annette Rosengren